tisdag 29 juni 2010

Eskilstuna. Tredje ringens soaré 1961-1967

Pressöversikter över Tredje ringens soaré vid Läroverket i Eskilstuna för åren 1919-1960 finns redovisade här på bloggen den 20 februari 2008. Nu följer en fortsättning fram t.o.m. hösten 1967 i det allra sista läsåret med studentexamen.

1961: Årets pjäs var Bröllopsbesvär av Nikolaj Gogol i Edmund Bades regi. Eskilstuna-Kuriren (25/11 s. 9) har en lång berömmande recension av signaturen Bikås, som i synnerhet är imponerad av ensemblescenerna: ” Man cirkulerar, man konverserar, man dricker te i glas [...] i Petersburgssalongen med randiga tapeter och övrig air av tidigt 1800-tal. Thomas Lindqvist ’m.fl.’ - enligt programmet - stod för dekoren.” Ann-Charlotte Göransson och Marie-Louise Kutschbach spelade brud respektive äktenskapsmäklerska. ”Flickans tant i god mask hette Helena Forsén, friarna Björn Garenberg. Leif Widman, Anders Andersson och Lars-Åke Carlsson. Det obeslutsamma hovrådets falske vän var Rolf Edström, elegant och ledig och med åtskillig stringens i repliken, Ingela Eriksson och Bo Bjelkenstam de övriga uppträdandena. Och allesammans kunde de perfekt uttala de svåra ryska namnen - det gav atmosfär bara det.” Om förprogrammet heter det: ”Ett i vita peruker och blått siden skrudat kapell utförde att Romanstycke, en kvartett en Boccherinimenuett, en ensemble spelade Grétury, varvid tvenne par också dansade [...]. Och slutligen utförde kör och ensemble ett parti ur Händels Acis och Galatea. Förträfflig konsertmästare i mullvadsfärgad sammetsrock var Hilding Egestål, stor man nu i skolans musikliv. De lärorika musikhistoriska notiserna föredrogs av kvällens hälsningstalarinna Ingrid Fischer.” Åtföljande bild visar ”violinisten Inga-Britt Andersson och cembalisten Görel Hergin” i 1700-talskostymering.

I presskollegan Folket (25/11 s.6) kan man se Björn Garenberg och Ingrid Fischer på en stor bild över rubriken ”Prins Wilhelm gäst på lyckad skolsoaré”. Tidningen uppmärksammar i synnerhet kören ”under ledning av kantor Hilding Egestål, tredjeringare och en av de yngre kantorerna i landet. Körmedlemmarna har sytt alla dräkter själva och gjort alla peruker. Den som lagt ned största arbetet med övningarna är musikdirektör Karl Thorvald Hessel. Resultatet blev också därefter, välljudande samsjunget.” Ulf Håkansson,”bas för hela tillställningen”, berättar för Folket att soarén är den trettioförsta från begynnelsen.
Ulf Håkansson berättar vidare om soarén på s. 6 i vårnumret 2004 av Nytt från föreningen Eskilstunapojkarna och ses på omslagsbilden i sällskap med prins Wilhelm, Kerstin Hellsing och Yvonne Gustavsson.


1962: ”Lyckad läroverkssoaré”, lyder rubriken i Eskilstuna-Kuriren (1/12 s. 8). Denna gång spelade man Melodi på lergök av Lars-Levi Laestadius. Signaturen Chris redogör för handlingen utan att nämna några skådespelare vid namn. Dock kan han inte underlåta att nämna regissören, ”den i teaterkretsar så välkände Thor Florentin”. ”Vissa rent akrobatiska inslag” förekom i förprogrammets twist.

Folket (1/12 s. 6) ger i sin rubrik tredjeringarna godkänt i ämnet teater. De åtta aktörerna i Thor Florentins regi kunde sin sak, även om de ”visade stor valhänthet när der gällde att hantera snapsglas i konstnärslyan”. Speciellt beröm får Gunnar Silfverstolpe och Heimo Lappalainen. Dock tycker signaturen Carp att man valt en alltför krävande pjäs. Förprogrammet ”var skickligt gjort. Roland Eklund dansade ett solonummer som var verkligt bra. Och Anita Berlin hade dessförinnan svävat i strålkastarljusets centrum, elegant utnyttjande händernas plastik”. Torgny Wickman svarade för hälsningsanförandet.

1963 gavs Damoklessvärdet av Anna Wahlenberg. Rubriken i Eskilstuna-Kuriren (30/11 s. 10) lyder: ”BLANDAT’ PÅ LÄROVERKET ”. Signaturen Christian noterar ”rekord i konstigt program i år. Sålunda har man parat ihop ett jazzmusikaliskt divertissement i modern finstämd stil med en sekelskifteshistoria à la Åsa-Nisse. En komedi vid namn ’Damoklessvärdet’ av Anna Wahlenberg. [...] ’The Poison Mixers’ heter orkestern som ledd av primus motorn Gunnar ’Spajk’ Carlssons rörliga pianofingrar värmer upp publiken. [...] Sång av yppersta klass presenteras av Helen Öqvist [Foto]. Sång av inte lika välklingande sort, men mycket nyanserad och konstfull presenterades av Christer Jersenius och Katarina Lindmark.”
Vad pjäsen beträffar är recensenten inte glad åt pjäsvalet men förmodar att man i hastigheten inte lyckats hitta något bättre. ”Men ... allting var ju inte negativt. Och visst haglade skratten. Tyvärr kändes det som i en biografsalong under en Jerry Lewis-film. Det var med andra ord fullt med överdrivna gester och starkt överdriven mimik på flera håll.
Leif Flodqvist gjorde som slyngelpojken Klas - tio år och klädd i sjömanskostym - verklig lycka (i den långtifrån fullsatta salongen). Och Lena Trotzigs gråtattacker och stora utspel väckte också stor belåtenhet. En ypperlig maskering prydde Hans Holbergs gamla griniga gubbe. Däremot var det si och så med en del av de andras anletsdrag.”

Folket har rubriken ”Tredjeringarnas soaré” (30/11 s. 5) och en bild visande hur ” ’Djävulen’, alias Christer Jersenius, får hjälp med sminkningen av fr.v. Katrine Johansson, Sigbritt Andersson och Beila Engelhardt.”
Signaturen Ulva skriver: ”En mjuk happening i jazztakt skapade med en gång fin stämning i Eskilstuna läroverks aula på fredagskvällen.” Katarina Lindmark och Helen Öqvist får beröm för sin sång. ”En ’djävulskt’ fin entré gjorde Christer Jersenius i en raffinerad mask. Han avlöstes av flöjtblåsande Ulla Aneskog, som lyckades tysta ner den rörliga och ljudliga publiken. Skådespelarna i ’Demokrates svärd’ hade svårt att själva hålla sig för skratt, så lustig[t] var det både på scenen och i salongen. Bertil Andersson höll i trådarna bakom scenen”.

1964 gavs För sent för att vara bra av Bernard Shaw i Thor Florentins regi. ”Läroverkets soaré av gott märke”, lyder rubriken i Eskilstuna-Kuriren (28/11 s. 6). På bild ser vi Per-Ola Jansson, Jörgen Pettersson, Johan Samuelsson och Claes Magnusson. Skribenten Ulf Håkansson fäster sig i sin recension vid tre av kvällens namn:
1) ”Man kunde märka en del förmågor i grupperna. Anders Garenberg t.ex. presterar i sina nummer en benföring som skulle kunna jämföras med Elvis Presley.”
2) ”Carin Andersson [...] gjorde en god tolkning av sin roll, även om hon hade ganska svårt att ibland hålla sig för skratt inför kamraterna. Å andra sidan är det säkerligen svårt att hålla sig allvarlig när IV:e ringens elever sitter och gör narr av sina kamrater på scenen. Sista ringens elevers uppträdande i vissa lägen gav kanske en del övrigt att önska.”
3) ”Per-Ola Jansson frambar [...] sin översteroll synnerligen imponerande.”
Recensenten konstaterade inledningsvis att ”avsikterna varit pretentiösa, men att resultatet blivit av något skiftande karaktär.” Men: ”Slutomdömet blir att III:e ringens soaré är underhållande och väl värd att ses som den underhållning den är ägnad att vara.”

”Tredje ringens soaré utmärkt underhållning”, tycker Folket i rubrik (28/11 s. 15). Skriver gör signaturen Gundot som berättar att förprogrammet bestod av hootenanny och säger sig speciellt ha lagt märke till fyra ynglingar som ”stampade igång med ’Rumba i Balders hage’ ” och till Siv Eriksson, Britt Eriksson och Rita Wallerström som sjöng Greensleeves. Om huvudprogrammet heter det: ”Denna komedi av G B Shaw, tillhör inte de lättaste att ge sig i kast med. [...] Men gymnasisterna var överlag goda skådespelare.” De båda kvinnliga huvudrollsinnehavarna Karin Andersson och Inger Johansson liksom översten Ola Hansson får beröm. ”En eloge också till Björn-Olov Träff för hans tolkning av dubbelrollen som präst och tjuv.” Och vidare: ”För snygg dekor svarar Sven-Olov Stålstad. Sminkör har Annika Ehrnlund och Elisabeth Sandström varit och inspicient Johan Samuelsson.”
Folket har också samma dag (28/11 s. 14) ett långt reportage från ”en av de allra sista dagarna före premiären”, likaledes av signaturen Gundot. Rubriken lyder ”III:e ringens soaré: Shaw och hootenanny” och på bild får vi se hur ”Patienten Carin Andersson omges av fr.v. Lena Heldert, Inger Johansson, Jörgen Pettersson, Per-Ola Jansson och regissören Thor Florentin.”

1965 spelades Snaskpartyt av Werner Aspenström. ”Vet ni vad snaskparty är?”, frågar Folket läsarna i sin rubrik och tillägger: ”LÄROVERKET GER SVAR” (27/11 s. 4). På bild ser vi ”några av de agerande. Fr.v. Göran Hansson, Ann Dymling, Torsten Hellmark, Björn Blomberg och sminkösen Catharina von Holst.” Vi får veta att skådespelarna hade regisserat sig själva med viss hjälp av Harald Åström. Signaturen Christian klagar på otydliga repliker men ger beröm åt Arne Pettersson, Tom Ernelli, Örjan Hertzell och Björn S. Persson. Hälsningsanförandet hölls av Ann Dymling, som var soarékommittéordförande. Förprogrammet bestod av pop, jazz, visor. ”De sistnämnda framfördes av bl.a. en ung men skicklig gitarrist-vokalist, Leif Jacobsson.”

1966 återkom Gogols Bröllopsbesvär (eller Frieriet), liksom tidigare i Edmund Bades regi. Eskilstuna-Kuriren poängterar förprogrammet med rubriken ”Kul förspel på 51:a soarén” (19/11 s. 7). Signaturen PI skriver: ”Årets ’tredjeringare’ bjöd på ett scenhålligång med pojkarna i smoking och flickorna i långa klänningar. Det blev plötsligt nattklubbsstämning i aulan. Ungdomarna på scenen gick runt, shakade och pratade med varandra. Och så passade man på att röka – för det får man ju inte annars i skolans lokaler.
Roland Ornstein höll förtalet och hälsade välkommen. Anna-Maria Ive sjöng amerikanska folksånger och Johan Brun accompanjerade.
Fin stämning blev det då flickkvintetten - Birgitta Håkansson, Anna-Karin Hennergren, Birgitta Bengtsson, Eva Andersson och Anna-Karin Ive - sjöng Puff the Magic Dragon.
Men allra bäst och mest applåderade blev Birgitta Bengtsson - sång och Eva Andersson - gitarr när de framförde två sångnummer på engelska. Det ena - Summernight walk - hade Anders Garenberg - tidigare elev vid läroverket författat.
Gamle Beatles - Pher - Pehr Eriksson - numera ledare för popbandet Mack Music sjöng och framförde egna kompositioner.
Under tiden hade sista ringarna försökt småsabotera - också det ingår i soarétraditionen - med diverse trick som - tokroliga plakat, ljuskäglor och ärtkastning.
Som årets pjäs på soarén hade man valt att spela Gogols Frieriet - en ofta förekommande pjäs i sådana sammanhang. Regissör har varit konstnär Edmund Bade.
På scenen syntes Barbro Sääf. Kerstin Eliasson, Ingrid Söderberg, Göran Ekberg, Britta Evrell, Gunnar Nilsson, Anders Ejdemark, Pehr Ahlström och Sören Axelsson. Föreställningen var medelmåttig och någon särskild skådespelarprestation är inte att nämna.
Björn S. Persson som svarat för idéerna till förspelet är värd en applåd. Det var kul.”

”Traditionellt trevlig soaré och vanligt sistaringenbråk”, lyder rubriken i Folket (19/11 s. 4)
Signaturen Andesch skriver: ”De [ = sistaringarna] gjorde sitt yttersta för att förstöra föreställningen genom att bl a tuta i horn, blåsa mängder av ärter och kasta en hink vatten (!) på de uppträdande samt då och då sätta på en transistorradio (!).”
Förprogrammet bestod av pop, jazz och folkvisor. Birgitta Bengtsson och Ewa Andersson sjöng visor. Per Eriksson framförde originella och egenhändigt komponerade låtar.
”Pjäsen man valt är Gogols ’Bröllopsbevär’, som f.ö. har uppförts en gång tidigare på denna scen. Handlingen är enkel: En ungkarl är på väg att gifta sig. [...] Regissören Edmund Bade har lyckats bra. [...] Om man skall nämna några namn så tänker man nog främst på den lilla prinsesslika bruden Kerstin Eliasson, den motsträviga ungkarlen och hans gode vän, som tolkades av Göran Ekberg resp Bertil Lindberg. Anders Ejdemark minns man gärna i rollen som ’kapitalisten Pudding’.”


1967 gavs Snaran av Werner Aspenström. Eskilstuna-Kuriren (2/12 s. 5) uppmärksammar publiken mer än själva föreställningen. ”Soarégenrepet i S.t Eskil saboterades av ’kamrater’ ”, lyder rubriken. ”Ärtkastning, skrik och skrän och leksakstrumpeter och allmänt tarvligt busliv, plakat med barnsliga inskriptioner framför näsan på de uppträdande, inpass från publiken, vittnande om fullständig brist på insikt om den egna humorns begränsning”, allt detta blir för mycket för signaturen BIKÅS, som får nog efter en kvart och går hem. ”Det är högsta ringen, de som avlägger mogenhetsexamen i vår, som från de första bänkraderna kastar ärter och repliker till sina kamrater som spelar gitarr och framför ett allvarligt stycke av Aspenström. [...] Men det ska tilläggas att åtskilliga sistaringare tog bestämt avstånd från sina kamraters uppträdande.”
I en separat notis med rubriken ”Soaréerna inställs?” säger rektor Annerholm att han överväger alternativen att antingen inställa generalrepetitioner inför publik eller att inställa soaréerna helt och hållet.

Folket (2/11 s. 5) bortser helt från publikens agerande och förkunnar i sin rubrik att ”S:t Eskil håller traditionen och ger III:e ringens soaré”. Ett foto visar ”En glad ensemble med lagom lyckat genrep för att premiären skall gå fint, nedre raden fr v Gunilla Jansson, Eva Andersson, Miriam Mahr, övre raden fr v Peder von Holst, Torsten Thorén och Lars Edlund.”
Inledningsanförandet hölls av Anna-Lena Blomberg. ”Förprogrammet visade sig vara en skön blandning av spex och seriöst. Huvudföreställlningen utgörs av Verner Aspenströms stycke Snaran som instuderats av konstnär Edmund Bade.”

Har också publicerats i höstnumren 2009  och 2010 av Nytt från föreningen Eskilstunapojkarna.

tisdag 15 juni 2010

Stockholm. Engelbrektsgatan 7


Riksförsäkringsverkets personalmatsedel en vecka på 1980-talet

lördag 5 juni 2010

Stockholms mysterier



Illustrationer till:
Sigvald Jarl, pseud.
Brottsliga lidelser : berättelse från börds- och börsvärlden
Stockholm : Premiebiblioteket, 1901
(Sigvald Jarl, Stockholms-mysterier ; 1)