Spexet

Spexet 1949-1966
av Lars Olsson

Eskilstuna högre allmänna läroverks stora sceniska begivenhet vid sidan av III ringens soaré var sistaringarnas spex, som ingick i skolans julfest. Denna fest avhölls några dagar före höstterminens slut och brukade förutom spexet omfatta ringlekar för de yngre eleverna, skoldans för de äldre samt en inte alltför seriös handbollsmatch mellan lärare och sista ringens flickor. Spexet tycks ha vuxit fram under 1940-talet. Det upplevde sin storhetstid på 1950-talet och tynade sedan bort och dog på 1960-talet. Enligt Lars Frost i S:t Eskils skola 150 år : historia och minnesbilder. Eskilstuna, 1986 förbjöds helt enkelt allt vidare spexande av rektor: ”Dödsstöten för spexen kom vid en generalrepetition av soarén. Dåvarande fjärderingare var […] inbjudna i vanlig ordning. […] Under förspelet, mitt i ett avancerat dansnummer, kastade man upp ärtor på scenen. De dansande föll som käglor och hade ju kunnat slå sig fördärvade. […] Den här incidenten plus en del andra erfarenheter gjorde den dåvarande rektorn så upprörd, att han förbjöd fjärderingarna att ha något spex. Sen blev det aldrig något mer. Tyvärr.”

Enligt skolans årsredogörelser uppfördes ”sagospel” under åren 1941- 46. I årsredogörelserna för följande två läsår heter det ”spexigt sagospel”. Ordet ”spex” förekommer f.f.g. 1949, och då är det också första gången som man hittar något i pressen om evenemanget. Den gången – närmare bestämt den 17 december - spexades det på temat Robinson Crusoe. Härom skriver Eskilstuna-Kuriren (19/12 s.8):
” Traditionsmässigt firade högsta ringarna i Eskilstuna läroverk med lördagens luciaspex på sitt eget lilla vis en arbetsam hösttermins slut. Enligt rykten skulle själva handlingen i spexet vara hämtad ur vår ungdoms äventyrsbok – Robinson Crusoe – men enligt gängse spexmanér var allt så omstuvat och tillvrängt, att endast de bägge huvudpersonernas namn hade med den inspirerande förebilden att göra. Skall man gå på skolspex får man inte vara kritisk! Det gäller då att ikläda sig barnasinnet och skratta av hjärtans lust utan urskillning. Tillgången hos skolspexen ligger dock i de agerandes spelglädje, den genuina amatörmässigheten och den ungdomliga friskheten. Förr hade man alltid undvikit att skoja med lärarna, men – läs och häpna! – i år skojades det rätt friskt med det vördade kollegiet.” Notisen åtföljdes av en bild med texten: ” Den store härföraren Napoleon har genom en ödets nyck hamnat i kannibalernas gryta.”














1950 var mediabevakningen klen. En kort blänkare i Eskilstuna-Kuriren (16/12 s.6) upplyser om att läroverket ska ha julfest och att spexet heter ”Snövit och de sju dverjarne eller Snowwhite and her city slickers”.

Lördagen den 15 december 1951 uppfördes spexet ”Fritiof och Ingegerd eller Mysteriet med den blå kudden”. Eskilstuna-Kuriren (17/12 s.8) tycker att spexet ”var så bra som man kunde begära” och ägnar sig för övrigt mest åt att skildra handbollsmatchen. Också Folket (17/12 s.9) intresserar sig för handbollsmatchen men uttrycker sig en liten aning fylligare än kollegan kuriren om spexet, det ”var småtrevligt upplyst av någon sporadisk snilleblixt här och där. Lennart Nilsson gjorde en rolig Fritiof som hade återuppstått i en ny gestalt - som - skinnknutte.”

Den 18 december 1952 uppfördes ”Rödluvfan [sic] och hvarjen eller Litet av hvarjen”. Folket (19/12 s.5) noterar: ”Vitsarnas och de glada upptågens rad var som vanligt lång, bl.a. tyckte de blivande abiturienterna att statsrådet Hedlund fått en rå dom, och aktörerna applåderas livligt av en välbesatt högtidssal.”

”Prinsessan på ärtan” hette spexet den 18 december 1953. Det här året hade mediebevakningen vuxit till sig. Eskilstuna-Kuriren (19/12 s.13) har en stor bild föreställande lärarnas handbollslag och säger om spexet; ”Inledningstalet hölls av Karl-Erik Garlöv, som för dagen gestaltade en snustorr litteraturprofessor och gjorde strålande succé. Vad beträffar lustiga typer, så behövde man sannerligen inte leta efter dem i den kommande föreställningen av ‘Prinsessan på ärtan’. Rolf Larsson som ‘Kung Sundin’ var dråplig, men den, som framförallt tilldrog sig uppmärksamheten var Jan-Peter Ridaeus som ‘Prinsessan’. Den fortsatta intrigen visade, att ‘Prinsessan’ inte var någon prinsessa utan en förrymd brottsling. I finalen, då ‘Prinsessan’ avslöjas, upplöses historien med att alla skjuter alla. Årets spex var otvivelaktigt ett av de bättre på senare år.”
Folket (19/12 s.3) skriver: ”Årets upplaga bjöd på en starkt dramatiserad version av H.C.Andersens ‘Prinsessan på ärten’. Det var naturligtvis lärarna, som mest fick tjäna som skotttavlor [sic] för abiturienternas vitsar, men det hela var ju gjort i vänskaplig anda, och lärarna skrattade och applåderade villigt.”

Den 18 december 1954 handlade spexet om Stanley och Livingstone. ”Spexet var livligt uppskattat. Här ses ‘klassens ljushuvud’ [svartsminkade] , fr.v. Margareta Lilja, Maj Lindgren och Birgitta Stenqvist”, säger Eskilstuna-Kuriren (20/12 s.3) i bildtext, och berättar vidare i åtföljande notis att det drevs ”i all synnerhet med lärarna. Replikerna föll snabbt och det var ibland svårt att uppfatta vitsarna. Lärarna tycktes ta kritiken, som ibland var frän, med jämnmod. […] Ett lyckat luciaspex med andra ord.”
Folket (20/12 s.10) skriver: ”Spexet i aulan gick i fullkomlig Crazy-stil. Det var ett bland djungelspel med inslag av både Livingstone och Stanley, samt framförallt av läroverkets vördade kollegium. Det var inte många i nämnda församling som undgick en ‘gliring’ under kvällens lopp, men ibland var det kanske svårt att förstå alla kvickheterna. Tyvärr hade en av huvudrollsinnehavarna insjuknat, varför många roliga inpass måste strykas. Mest framstående av kvällens aktörer var Livingstone själv. Gunnar Larsson och ‘Kongo-Sambo’, Rolf Edeborg.”

Den 17 december 1955 hette spexet Gustav Wasa. Eskilstuna-Kuriren (19/12 s.7) visar en bild föreställande ”Tre glada spexare: fr.v. Karl-Gunnar Hellström, Elisabeth Engellau och Lars Wibell.” och skriver vidare: ”Läroverkets sista ring gav i lördags årets traditionella julspex. Som underlag hade denna gång valts ‘Gustav Wasa’, och ovanligt nog handlade spexet till en viss del om det givna ämnet. Dessutom hade affischerna utlovat medverkan av Sophia Loren, men trots energiska hejaklackars ‘Vi vill se Loren!’ uteblev hon. Där fanns dock ett luciatåg (tre lucior och en lantärna;chefslucian, Anders Fischer, kreerade senare rollen Karin Månsdotter på ett ytterst kvinnligt sätt), ett snöbollskrig med publiken (riktiga snöbollar, åtminstone den som träffade mig), en halshuggning (av en av publiken; det avhuggna huvudet hade sedan en mindre roll på scenen – huvudroll) och först och främst en strålande parodi på III:e ringens soaré-pjäs ‘Blåpapperet’. Där utmärkte sig främst Lars Wibell som Arent Persson (‘Ludvig’ i Blåpapperet, nästan bättre än Ludvig själv) och Elisabeth Engellau som Estelle Persson (‘Oh är jag gift med d i g. Det hade jag alldeles glömt’). Dessutom hade man lyckats engagera ett riktigt blåpapper. Den i skolspex oundvikliga driften med lärare och med rektor (‘Stickan Olsson’) var i år ovanligt kraftig, även man märkte att censuren gjort sina ingrepp här och var. Det enda en gammal spexare kan ha att anmärka mot anrättningen var bristen på kupletter, annars var det hela i toppklass, framförallt kompositionen med det väl avvägda samspelet mellan scen och salong. Allt gick programenligt, Gustav Wasa (Arne Sandevärn) slog dansken, bl.a. med hjälp av Jon Blund, och Erik XIV blev helt tokig. Efteråt dansade man.”
Folket (19/12 s.10) visar bilden av ”Erik XIV, Anders Anderberg, och en dansk knekt, Göran Skånsberg, i färd med att charma Arent Perssons äkta hälft, Elisabeth Engellau, under lördagskvällens luciaspex på läroverket” och skriver sedan:”Kvällens föreställning bjöd på ett historiskt färgat program om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, som säkerligen fick håret att resa sig på historielärarna. Att siktet var inställt på det vördade kollegiet, när det gällde kvickheterna, kunde man inte ta miste på, men även elevrådet och f.d. biskopar fick sina sparkar. Publiken var med på noterna från första repliken, och den ena skrattsalvan avläste den andra. Det verkligt festliga luciatåget, med enbart manliga inslag, blev en av kvällens höjdpunkter.”

Den 18 december 1956 framfördes ”Mjöders kämpadater eller Mordet på Balder”.
Eskilstuna-Kuriren (19/12 s.8) skriver: ”Så var det dags för det med stort intresse emotsedda julspexet, som i år kallades ‘Mjöders kämpadater’ eller ‘Mordet på Balder’. Först redogjorde Sture Åkerström gravallvarligt för författarens biografi och författarskap, vilket lockade fram åtskilliga applåder. I spexet gjorde Per-Gunnar Rosenhed Balders roll på ett mycket realistiskt sätt. Många pikar och skämt riktades dels mot III:e ringens soaré, dels mot kollegiet, vars medlemmar dock inte verkade ta illa upp utan skrattade åt varandra hjärtligt. ” Texten illustreras med en teckning av Owe Gustafsson.
Folket (19/12 s.5) illustrerar sin text med ett foto: ”Härovan de bålda vikingarna Åke Andersson, Hans Claesson och Torbjörn Eriksson.” I texten därunder får vi veta att ”Viking och vikingar utgjorde de dominerande inslagen i läroverkets sistaringares traditionella julspex som på tisdagskvällen hemsökte läroverkets aula. Publiken fick också stifta bekantskap med de gamla kämparna Oden, Tor, Loke och Balder. Diverse mer eller mindre giftiga anspelningar på lärarkåren mottogs med överseende och gott humör av det i salongen närvarande kollegiet med rektor i spetsen. Bl.a. kan nämnas en mycket uppskattad gymnastiklektion med Per Henrik Ling. Hälsningsanförandet hölls av den något ‘blöte’ P.O. Ryd och därefter analyserade Sture Åkerström det höglitterära och djuplodande spexstycket. Aulan var fullsatt och den ungdomliga publiken mottog tacksamt den rikt flödande gymnasisthumorn.”



Den 18 december 1957 var det dags för Robinson Crusoe igen, vilket uppmärksammades av Eskilstuna-Kuriren (19/12 s.1) med bild och text: ”De här två misserna, läroverksflickorna Madeleine Engellau och Sylvia Landin, uppträdde på onsdagskvällen i Eskilstuna läroverks traditionella spex, som åstadkommits av eleverna i sista ringarna. Årets spex var roligt och som vanligt var skolans lärare ute i blåsväder. Det parodierades också på årets soaré. Man framförde Robinson Crusoe i en något ovanlig version. Aulan var fylld av folk.”

”Snövit och de sju dvärgarna” var föremål för spexet den 14 december 1958. Eskilstuna-Kuriren (15/12 s.11) skriver: ”Orädda spexare ut eskilstunaläroverkets sista ringar gungade fram på publikgunstens våg i den sprängfyllda aulan på söndagskvällen. Snövit och de sju dvärgarna var – antyddes det – det sammanhållande temat. Anknytningen till folksagan var emellertid som sig bör i ett spex synnerligen löslig redan från den begynnelse då en häst, réus kallad, reds in av en ryttare i charmanta långkalsonger och med hälsningsord i prydlig blandning att servera.Dvärgarna och markens växter och djur hade, upptäcktes det, en egendomlig egenskap att likna kollegiets medlemmar, mer eller mindre. Tredje ringens soaré i årets tappning fick sina modiga sparkar – det är ju numera soaréernas bittra öde att göras till åtlöje fjorton dar efter framförande.Nå, Little Hugo, Rock-kung, med spaghetti i benen och mycket illusorisk, kom sen aulan att rycka med i glädjeutbrott.”
”Läroverket fick sovmorgon efter roligt spex om Snövit”, lyder rubriken i Folket (15/12 s.16), som därunder skriver: ”Sagan om Snövit och de sju dvärgarna blev på söndagskvällen högaktuell för läroverkseleverna i Eskilstuna. Då framfördes nämligen det traditionella ‘julspexet’ med nämnda saga som röd tråd genom handlingen. Inför en till bristningsgränsen fylld aula spelade sistaringarna upp ett crazy-program, som i hög grad roade de unga åskådarna. Och det kan man ju förstå, då spexet som vanligt innehöll ett eller annat som associerade till deras ‘kära plugg’. Det är ett sätt att få avreagera sig fö[sic] de blivande studenterna; att en enda gång under sin skoltid få vara en smula stygga mot sina lärare. Och det bästa med denna förmån är att pikarna alltid är mera roligt än allvarligt menade. 1958 års spex går till historien som ett av de roligaste, kanske mest därför att årets spexmakare inte bara begränsade sin förmåga att vitsa och parodiera till skolan och dess lärare, utan att man även skämtade om andra saker. Till det hörde t.ex. Anita Ekbergs barfotadans med på följande påvliga ingripande eller en skickligt genomförd imitation av rocksång och knädallring av Little Hugo, alias Jan Johansson, R III. Även III:ringens soaré blev utsatt för många gliringar. Som Snövit utmärkte sig Roland Carlsson, och bakom den elaka drottningen mask fanns Owe Gustafsson. Något av en skrattkulmen nåddes, då den senare började bättra på aulans stora freskomålning med tjock vit färg! Vidare syntes i stycken en häst, sju dvärgar, en orkester, som spelade ‘Mozhoven’, m.m. mm.” Texten illustrerades med ett foto av Owe Gustafsson som den elaka häxan.

Den 19 december 1959 uppfördes”Hamlet slår till”. ”Ett 30-tal personer medverkade i spexet, där Roland Karlsson i R III a gjorde rollen som Hamlet. Torbjörn Svensson i R III a hälsningstalade och sedan satte man igång med roligheterna, som pågick i drygt en timme. […] Någon repris på ‘Hamlet’ blir det inte, Tyvärr…”, skriver .Eskilstuna-Kuriren (21/12 s.8). Åtföljande bild visar hur ”Hamlet – Roland Karlsson i RIIIa – flankeras på bilden av Agneta Langemar i LIV, som spelade frälsningssoldaten Eskil och den till kvinna förskönade Torbjörn Svensson i RIIIa, vilken svarade för prologen i läroverksspexetFolket (21/12 s.6) skriver under en bild av ensemblen:”Elever i fjärde ringen vid Eskilstuna läroverk svarade på lördagskvällen för det traditionella julspexet i läroverkets aula, som var fylld till sista plats. Spexet gick i Hamlet-stil och drev som sig bör respektlöst med lärare och förhållanden vid skolan. Dånande skrattsalvor och applåder tydde på att många fullträffar prickades in. Ovan ses från vänster Knut Persson i vaktmästaregestalt, Roland Karlsson som en lätt maläten Hamlet, Torbjörn Svensson i gestalt av allmogebrallis och Leif Thor i badkostymering. Efter föreställningen var det dans i gymnastiksalen.”



Den 17 december 1960 handlade det om Askungen. Hur detta kunde te sig visar bild i Eskilstuna-Kuriren (19/12 s.6) :”Det måste väl vara figuren t.h. som är Askungen - man kan ju aldrig vara riktigt säker när det är spex man är ute att skriva om. Den väna (väne) heter i varje fall Bengt Rosenqvist. Han i mitten torde vara prinsen – Svenrobert Lundqvist- och den gullhåriga unga damen är Kerstin Wahlström, framgångsrik kuplettsångerska, möjligen också Askungens ena syster,”
”Var händer det”, fortsätter tidningen, ”att en askunge bortåt 1.90 lång och med skonummer 46 kryper fram bakom en elspis för att skynda till prinsens bal. I spex förstås, och spex var det i Eskilstunaläroverkets sprängfyllda aula på lördagskvällen: naturligtvis vill ingen gå miste om nöjet att få skratta fullt öppet och lagligt åt det vördade kollegiet. En och annan lärare sågs djupna i ansiktsfärden en aning då och då: det kunde ju också ha berott på värmen i salen. Men roligt var det nästan hela tiden överste spexmakaren lär vara Jan Lundström: han kan känna sig belåten. Bertil Kaijser höll det välformulerade inledningstalet efter entré i bästa Knäppupp-stil, genom fönstret.”
”SPEXIGT VÄRRE var det på lördagen vid högre allmänna läroverket i Eskilstuna, där högsta ringen ordnat sedvanligt julspex med diverse ‘snälla’ elakheter och gliringar adresserade till lärare och tredjeringare som huvudinslag”, förkunnar Folket (19/12 s.7).
I höstnumret 2006 av Nytt från föreningen Eskilstunapojkarna redovisar ovannämnde överste spexmakaren Lundström minnesbilder av spexet (s. 14-15)

Den 16/12 1961 hette spexet ”Slå nollan till Balder” – ”fritt efter Frittes saga”. Eskilstuna-Kuriren (18/12 s.8) skriver att ”man plockade in många saftiga och välpepparade poänger såväl mot skola, lärare som elever, dock i gemytets och generositetens tecken. Rektor Hjalmar Annerholm och teckningslärare Lars Frost hade dock före spelöppningen gluttat något i elevernas manus och gjort några välgörande ingrepp för att spexet skulle hålla högsta kvalitet.”

1962 års spex finns dokumenterat i Folket (18/12 s.6): ”Årets spex, det 43:e i ordningen om man får tro inledaren var upplagt som en TV-kväll med Aktuellt i början. Här ventilerades och skämtades om skol-aktuella ting innan bröderna Cartwright övertog underhållningen. Sista programpunkten var naturligtvis Hylands Hörna - här omdöpt till ’Hjalmars Hörna’. Hörnans gäster bestod till stor del av ’lärare’ som inte gestaltades alltför snällt av eleverna. Men de berörda skrattade gott åt skämten och tog inte det hela så allvarligt.” Åtföljande reportagebild visar ”Spexmakare på scenen, fr. v. P. P. Hanses, Didrik Aurenius och Johan ’Cartwright’ Ånäs.”

Den 14 december 1963 avhölls ett spex som nog blev början till slutet på spextraditionen. En tid före spexet hade Eskilstuna-Kuriren upplåtit sina spalter för en mycket hätsk och obehaglig polemik mellan föräldrar och skola. Särskilt uppsluppen spexstämning torde därefter inte ha förelegat. Eskilstuna-Kuriren (16/12 s.5) skriver: ”Någon större ‘studs’ var det inte på fjärderingarnas vid läroverket i Eskilstunaspex på lördagskvällen, där man häcklade rektor och lärare med för mycket plumpheter och billiga effekter. Den senaste tidens omskrivna händelser vid skolan blev föremål för olika former av upptåg. Man drev friskt med vissa lärares vanor och hobbies. En lärare fick Nobelpriset i allt och utnämndes till skolans tusenkonstnär. Efter skämteffekterna, som gick hem under jubel, formerade sig skolan till dans. Såväl yngre elever som ungdomar ‘utifrån’ deltog i skoldansen. ”
”Fjärde ringens spex smaklöst och plumpt”, lyder rubriken i Folket (16/12 s.7). Tidningen fortsätter: ”Har fjärde ringens spex på Eskilstuna läroverk övergått till att vara ett forum för trakasseriet mot lärarna? Man ställer sig frågan efter att ha sett lördagens föreställning som gavs inför en fullpackad aula. Ett skolspex kan gärna innehålla respektlösa skämt om både lärare och elever. Men det får inte övergå till invektiv och plumpheter. De skämt som serverades vid lördagens spexupplaga var kanske menade som skämt. Men för åhörarna kom de att verka som rena och oförfalskade oförskämdheter mot vissa utpekadt [sic] lärare. Att anspela på defekter i dessas utseende måste anses både lumpet och gement. Likaså måste förkastas att blanda in lärarnas privatliv. Privatlivet måste hållas i helgd. Det angår inga andra än lärarna själva.I stort sett kan man säga att läroverksspexet var misslyckat. Det var för långt mellan skratten även om en del lustigheter utlöste publikens gillande. Åhörarna skrattade gärna åt de oförskämda anspelningarna. Detta visar bara att publikens hyfsning är lika dålig som manusförfattarnas. Det förekom dock några episoder som var litet lustiga. Mannen som hade kört om i backkrön och var inlindad i gasbinda tillhörde faktiskt de bättre inslagen i spexet. För den som skall göra spexet nästa år: Använd gärna respektlösa skämt, men håll er inom anständighetens ram! Både för berörda lärares skull och för er egen.”

Om 1964 års spex har det inte gått att hitta något i tidningarna. I ett mejl till Nytt från föreningen Eskilstunapojkarna informerar emellertid Sven Jonson (student 1965) om spexet: ”Det hette ’Alf och Beta’ (Hans och Greta), och undertecknad tillsammans med bla Hans ’Lillis’ Rosenqvist var medförfattare till detta spex och vi två spelade oxå huvudrollerna i det (jag i någon flickutstyrsel som Beta med perukflätor - en hemsk syn!).”

Den 11 december 1965 ”var det spexdags igen”, skriver Eskilstuna-Kuriren (14/12 s.11): ”Årets upplaga hade influerats av Bödeln och James Bond (bl.a.)! I ett spex är allting möjligt, bara man lyckas med två föresatser, att parodiera III:e ringens soaré och ge lärarna en eller flera kängor. En del fick flera, det måste sägas, medan andra klarade sig mera helskinnade undan. Ett styrkeprov onekligen på lärarnas mod att sitta på de första bänkarna och bli överösta med mer eller mindre finkänsliga eller vitsiga begabbelser. Aulan var som vanligt fullsatt och tydligen gick de flesta lustigheter hem hos publiken. Skratten dånade. Tyvärr drunknade dock ett par av de bättre replikerna i det allmänna sorlet och nådde bara de främsta bänkarna. ”Skådespelarnas” artikulation var kanske heller inte den bästa. Men visst var väl spexen bättre och mer genomarbetade för 5-10 år sedan tycker en gammal elev.”

Spexet ”Åh, vilket SACO-likt krig” den 17 december 1966 tycks ha varit skolans sista. Eskilstuna-Kuriren (17/12 s.6) ägnar det ett par rader: ”I kväll är det dags för sistaringarnas sedvanliga spex i aulan, S:t Eskils skola. Titeln på årets spex är ’Åh, vilket saco-likt krig’, med tydlig adress på lärarkonflikten i höstas. Naturligtvis innehåller spexet precis som vanligt också sistaringarnas speciella syn på tredje ringens soaré, som spelades upp för ett par veckor sedan.”
Folket (19/12 s.2) slår upp spexet stort med två bilder, en stor bild med texten:”En fullsatt aula med rektor Hjalmar Annerholm i spetsen såg på lördagskvällen sistaringarna i S:t Eskils skola, Eskilstuna, framföra det traditionella julspexet. Titelns på årets spex var ‘Åh vilket saco-likt krig’ med tydlig hänsyftning på höstens lärarstrejk. Vidare spexades det friskt med tredje ringens soaré som avhölls för några veckor sedan. Bilden visar Iris Blomberg i en förförelsescen med ”prästen’ Lars-Olov Nyberg.” och en ännu större bild med texten:” Rörigt men kul – fjärderingarna i S:t Eskilsskolan skämtade friskt med det mesta inom skolan.” Dessutom skriver Folket: ”Fjärderingarna fick fin kritik för sitt spex i år. Omdömena kom från i första hand S:t Eskilsskolans elever – de enda som tillfullo kan förstå något så internt som det traditionella spexet. Temat i år var förstås skolkonflikten och föreställningen hade kallats ‘Åh, vilket sacolikt krig’. Denna speciella kväll är det tillåtet att driva gäck med såväl lärare som elever och trots kängorna tog man det allmänt med ett gott skratt. Kriget mellan lärare-elever var förstås synnerligen moderna med hemliga agenter och ett lyckligt slut. I förprogrammet med anspelningar på ‘Träsket’ råkade III:e ringens soaré illa ut, också det tradition. Ordförande i spex-kommittén har varit Sven-Olof Stålstad. Han och många medarbetare kunde känna sig nöjda efter den lyckade föreställningen. Spexet brukar följas av skoldans i gymnastiksalen, men i år tvingades man bryta den seden. Skolstyrelsen gav inget tillstånd.”



Tidigare publicerat i: Nytt från föreningen Eskilstunapojkarna ; 2006:våren ; 2007: våren ; 2007: hösten.