onsdag 20 februari 2008

III ringens soaré


III ringens soaré 1919-1960
av Lars Olsson

Tredje ringens soaré vid Högre allmänna läroverket i Eskilstuna är ett litet stycke teaterhistoria som inte blivit skriven. Källorna till våra kunskaper om soarén är läroverkets årsredogörelser och vad som skrivits i pressen. (Per-Olov Bergman har listat vad årsredogörelserna säger om soarén i sin Föreningar vid läroverket i Eskilstuna 1915-1968. Sturefors, 2002.) Det allra viktigaste källmaterialet skulle förstås de tryckta programmen utgöra, och de programmen borde likt allt tryck finnas bevarade på Kungl. biblioteket.Tyvärr finns där bara några stycken. Eskilstunatryckerierna tycks ha slarvat med sina pliktleveranser.

Läroverket i Eskilstuna fick gymnasium läsåret 1911-12, vilket betyder att en tredje ring existerade fr.o.m. läsåret. 1913-14. Den första III ringens soaré anordnades den 15-16 november under läsåret 1919-20. Dessförinnan hade gymnasister spelat August Blanches “Ett resande teatersällskap“ under läsåret 1917-18. I årsredogörelsen för läsåret 1924-25 konstateras det att soarén blivit till tradition. Evenemangen kallas under de tidigaste åren för musikaliskt dramatiska soaréer och tycks alltså redan från början ha bestått av ett huvudnummer i form av en teaterpjäs och ett förprogram av oftast musikaliskt slag. Den första årsredogörelse som låter oss få veta vilken pjäs som spelades är den för läsåret 1928-29. Då spelades “Det ringer“ av Helena Nyblom.

Nyheter/Nytt från föreningen Eskilstunapojkarna har innehållit en del uppgifter om soaréer.
Vårnumret 1983 återgav en artikel av POJC (Olof Campbell) i Eskilstuna-Kuriren 22/8 1977 om den allra äldsta soarén när man spelade “Ett resande teatersällskap“. Enligt POJC uppförde dessutom andra ringens gymnasister ett teaterstycke i november 1915.
I vårnumret 1988 återgavs en sida av soaréprogrammet från 1919.
Höstnumret 1995 innehöll bilder från 1937 och 1938 års soaréer. I numret uppmanade dessutom läsarna att skicka in sina soarébilder: Uppmaningen.verkar ha klingat tämligen ohörd.
Höstnumret 1996 hade en helsida om soarén 1938.
Vårnumret 2000 berättade om “Årtusendets sista soaré“.

I jubileumsskriften S:t Eskils skola 150 år : historia och minnesbilder. Eskilstuna, 1986 behandlas soarén på några ställen. Lars Frost har Några minnesbilder bl.a. av soarén. Bertil Spång behandlar 1959 års soaré med pjäsen “Hjältar“ i artikeln En fin tid med musik och teater, och Anders Frennberg skriver om Soaré 80 i artikeln Soaréer och kabaréer..

1919 15-16 november
DE BÅDA DÖVA av Jules Moinaux
Eskilstuna-Kuriren uppmärksammade denna den första soarén med några korta rader (17/11 s. 3): “Tredje ringens gymnasister i läroverket hade under lördagen och söndagen soaré i läroverkets högtidssal. Programmet upptog musik och sång samt deklamation varpå en fransk enaktskomedi uppfördes. Gymnasisterna lyckades ypperligt, och den talrika publiken applåderade och hade roligt. Efter lördagens soaré var gymnasistbal anordnad å stadshotellet.“
Folket skrev ingenting, men tack vare Sörmlandsposten (17/11 s.3) vet vi vilken pjäs som uppfördes. Vidare får vi veta att pianospelet La Fileuse slog an. För övrigt skrev tidningen ungefär detsamma som kollegan Eskilstuna-Kuriren.
I vårnumret 1988 av Nyheter från Föreningen Eskilstunapojkarna finns soaréprogrammet återgivet på s. 17.

1920 13-14 november
EN OROLIG NATT av Isidor Lundström
Eskilstuna-Kuriren uppmärksammade soarén (15/11 s. 3) med en kort notis av ungefär samma lydelse som föregående år. Folket skrev inte heller detta år någonting. Sörmlandsposten kostade däremot på sig att vara tämligen detaljerad (15/11 s. 2): “Programmet upptog utom hälsningstal pianomusik à deux och quatre mains, körsång och deklamation […] den elev, som utförde Musette och Erotikon, kan väl sägas stå på ett betydligt högre stadium, än de i dagligt tal s.k. ‘pianoamatörerna’. Man lyckades genom enträgna applåder få honom att spela ännu ett stycke. Både körsången och deklamationen utfördes synnerligen gott. Till sist gavs en teaterpjäs, ett enaktslustspel, med rubriken ‘En orolig natt’. Spelet var tämligen lyckat och innehållet mycket roande. Man fick månget gott skratt åt de agerande på den lilla provisoriska scenen.“

1922 11-12 november
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP av August Blanche
Eskilstuna-Kuriren uppmärksammade återigen soarén (13/11 s. 3) med en kort notis liknande fjolårets. Folket skriver (13/11 s. 3): “De unga arrangörerna av gymnasisternas, närmare
bestämt III ringens, soiréer på Eskilstuna läroverks högtidssal i lördags kunde glädja sig åt fulltalig publik. Och en tacksam publik därtill, vars övervägande och ungdomliga del hade ohejdat roligt åt programmets huvudnummer, Blanches lustspel ’Ett resande teatersällskap’.“
Sörmlandsposten (13/11 s. 3) “ […] Hälsningstalet gick flott liksom deklamationen och musiknumren – pianisten fick t.o.m. ta ett extranummer, precis som på de stora konserterna, och så kom kvällens clou, den klassiska farsen ’Ett resande teatersällskap’. […] de unga skådespelarna gingo helt upp i sina roller samt sade replikerna med äkta känsla och övertygelse, varför salongen var överförtjust. De få var sin blomma från dir. Sjövall samt garvar Gråström och hela raden ned till den prick som spelade publik.“

1923 13-14 oktober
TOSINGAR av Wurm Junior
Eskilstuna-Kuriren (15/10 s. 3):
“Programmet var sig likt från tidigare tillställningar av samma slag. Det var musik, sång, deklamation och tal samt teater – Tosingar – litet lokal- och aktualiserat. Allt utfördes bra och med gott humör, vilket också är en regel från förr. Det enda nya var att en tös hade en roll i teaterpjäsen – en följd av gymnasiets öppnande även för flickor. Trevligt“
Folket (15/10 s. 3):
“Programmet inleddes med ett i forcerat tempo framfört pianostycke ’Im zigeunerlager’, varefter en gymnasist framträdde och högtidligt och allvarligt, som sig bör, hälsade publiken välkommen i ett väl formulerat anförande. En annan yngling sjöng därefter Eklöws ’Morgon’ vackert och stämningsfullt med en klar, välskolad tenor. En deklamation av ett stycke av Siwertz, som en gymnasist lugnt och säkert utförde, blev mycket lyckad. Efter ytterligare ett par pianostycken, vilka liksom övriga delar av det genomgångna programmet, väckte livligt bifall hos publiken, gick ridån upp för det traditionella lustspelet 'Tosingar’. Styckets innehåll hade av herrar gymnasister omstuvats på så sätt att en del aktuella saker såsom Poincaré och Ruhrockupationen lagts in i dialogen, varjämte stycket lokaliserats. Herrar gymnasister hade synnerligen väl lyckats framställa de mer eller mindre dårhusmässiga typerna i denna komiska pjäs. De kvinnliga rollerna hade lagts i händerna på manliga gymnasister utom fröken Inga Grillers roll, som en av de nya kvinnliga gymnasisterna i samgymnasiet, en söt flicka förresten, på ett förtjänstfullt sätt utförde.“
Sörmlandsposten (15/10 s. 3) har följande att säga om pjäsen: “Så blev det paus och efter ett musiknummer gick ridån åt sidan för ’Tosingar’, som väl alla Sveriges gymnasister försökt sig på, utan att tokeriet förlorat i behag. Vi sågo den första gången för 28 år sedan på en gymnasisttillställning och hörde då gammalt folk tala om den som ett trevligt ungdomsminne. Det var också roligt att återuppliva den gamla bekantskapen, som inte förlorade på att Eskilstunagymnasterna [sic] fått hand om den samt lokaliserat och aktualiserat den. Isynnerhet förtjuste det oss att tant Barbara nu som alltid förut spelades av en yngling, vars basröst lämnade intet övrigt att önska. Däremot spelades Inga Griller, som eljest brukar göras av någon yngling med ännu fruktansvärdare basröst, denna gång av en ung dam, f. ö. en förtjusande representant för sitt kön. Det var nämligen en av kunglig majestät i mån av utrymme sanktionerade kvinnliga gymnasister, vilken debuterade och vittnade med sin närvaro på scenen om att kvinnan är beredd av hävda sin likställighet med mannen även i gymnasistlivet utanför lärorummets väggar.“

1925 14-15 februari
EN SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE av Johan Jolin
Eskilstuna-Kuriren skriver (16/2 s. 3): “Programmet inleddes med ett av en kvartett utfört musiknummer, Waldteufels stämningsfulla ’Amour et printemps’ som livligt senterades av publiken.“ Förutom hälsningstalet nämner tidningen därpå “Nachspiel“ av W. Peterson-Berger (pianosolo), Riedings “Concerto i H-moll“ (violinsolo), Viktor Rydbergs “Snöfrid“ (deklamation), “Andante“ av Golterman (cellosolo). “Programmets senare avdelning inleddes med ett av kvartetten utfört musiknummer, ’Per aspera ad astra’ av Orbach. Detta nummer blev även ouverture till teaterstycket, ’En samhällsförbättrare’, som därpå uppfördes med behörig fart och kläm.“
Om pjäsen skrivet Folket (16/2 s. 5): “Så mycket av handling kunde man förstås inte märka, men replikerna voro väl avpassade, särskilt då vad de små snärtarna åt lärarna beträffa.“
Sörmlandsposten (16/2 s. 4) är lite mer utförlig: “ Personlistan var inte svår att hålla reda på, då det endast förekommer tre personer, den gamle, med kommunistiska idéer behäftade assessorn, hans brorson samt hans gamla trotjänarinna Anna-Greta Öblom, som troget höll en vakande och skyddande hand över sin husbonde. Handlingen är synnerligen enkel, men tack vare de uppträdandes goda spel och rikliga svada, blev det aldrig tråkigt. Bäst var brorsonen. Man måste ovillkorligen hysa en viss aktning för hans förmåga att förtära en så stor mängd saft, som han gjorde. Assessorn åt desto mer kryddskorpor och hushållerskan drack naturligtvis kaffe. Lärarna fingo som alltid sina pikar här och där. Egendomligt nog saknades den annars så oumbärliga erotiken. Det vill säga något var det ju, men det var ytterst minimalt och inskränkte sig till att assessorn och hushållerskan drucko kaffe ur samma kopp.”

1925 14-15 november
CIVILKLÄDD av Gustav Kadelburg
Eskilstuna-Kuriren skriver tämligen kortfattat om årets soaré (16/11 s. 3). Folket har fler detaljer (16/11 s. 3), men det innehållsrikaste referatet står Sörmlandsposten för (16/11 s. 4): “Programmet tog sin början med Max Oscheit[s] Picadormarsch, med stor elegans och färdighet utförd av en trio. Därefter följde det rätt humoristiska hälsningstalet, vari talaren, sedan han som vanligt hälsat åhörarna välkomna, bl.a. bad dem ha överseende med de av rampfebern svårt angripna amatörerna. Efter detta kom ett pianosolo, Frühlingsrauschen av Sinding, spelat med övertygelse, och den unge pianisten slapp ej undan med mindre än ett extranummer. Deklamationen upptog Harry Blombergs ’Jacopo’ och klarades av med stor ledighet. Till en början kunde man nog märka en aning rampfeber, men det gick snart över. Cellosolot Musette av Jaques Offenback [sic] slog även det an på publiken. Efter en 10-minuterspaus om så kvällens clou, inledd med ’Walzer aus die Czardasfürstin’ och spelad av en trio. […] Man gav i år ett lustspel i två akter ’Civilklädd’ av Gust. Kadelburg. De unga skådespelarna föreföll ej det minsta nervösa. Överste von Harten var precis så som man tänker sig en gammal militär, litet originell, men i själ och hjärta en snäll gammal man. Hans dotters, fröken Hennys, roll innehades av en kvinnlig gymnasist, söt och käck och såg ut av ej vara främmande för scenen. Hennes beundrare, löjtnant von Waldow, gjorde sig också utmärkt och hans ståtliga gestalt kom säkert månget litet skolflickshjärta att klappa hastigare. Roligast hade nog publiken åt Fritz, överstens ordonnans, som ibland tycktes vara litet bakom men i själva verket var ganska skarpsinnig. Handlingen försiggick hos överste von Hartens, där löjtnanten en gång, tvärt emot överstens befallning, uppträdde civilklädd. Situationen var ibland ganska kritisk för den unge militären, men tack vare en major von Ruthensteins och Fritz’ ingripande avvecklades det hela till allas belåtenhet, och de unga tu fingo varann.“

1926 13-14 november
RUM ATT HYRA av Cormon och Grangé
Eskilstuna-Kuriren skriver (15/11 s. 3): “Musiken var bra, både trion och pianosolot, pianisten måste komma med ett extranummer. Hälsningstalet hade en olikhet med de flesta hälsningstal, nämligen att det var roligt. En av de kvinnliga gymnasisterna deklamerade. Hon hade vågat sig på en så svår uppgift som Karl Asplunds Hjältarna. […] Så kom glanspunkten, en tvåaktare vid namn ’Rum att hyra’, spelad av fyra kvinnliga och tre manliga gymnasister. Här dominerade f.d. läraren Pettersson, en någon underlig lärarefigur, men desto roligare. Han och hemslavinnan Majken, säker och söt på tiljan, syntes vara mest bekanta med Thalia.“
Folket (15/11 s. 3) anser sig manad att betyga den sköna hemslavinnan Majken och f.d. läraren Pettersson sitt särskilda gillande, och Sörmlandsposten stämmer in (15/11 s. 4): “Särskild förbluffade den lille gymnasist, som i förre läraren Petterssons skepnad med sina gester och sin avgrundsliknande englishspeakande målbrottssstämma försatte publiken i synnerligen upprört tillstånd. Minst lika lyckad var hembiträdet Majken. Hemslavinna hette det visst i programmet, men vi be Gud bevara oss för en sådan slavinna. Man fick dock tyvärr icke se henne så ofta. Das war Schade!“

1928 18-19 februari
TOSINGAR av Wurm Junior
Eskilstuna-Kuriren (20/2 s. 3) säger att det “blev en trevlig och rolig familjetillställning. Där det bjöds på hälsningstal, musik, amatörteater och recitation. Musikavdelningen upptog bl.a. en god kvartett, några cellosolon, som minsann inte skämdes för sig, ett hemlagat pianosolo, som utfördes av kompositören själv, och som mottogs med förtjusning, liksom allt det andra. Rydbergs ’Klockorna’ reciterades med brio och med den med spänning motsedda delen av programmet, som bestod av ’Tosingar’, vann man hela publiken, både lätterövrade fäder och mödrar samt kritiska kamrater. “ Folket skriver (18/2 s. 3): “Årets tredjeringare försökte sig på Thalias konst – och lyckades gott. Man skall inte gå in på namn när det gäller amatörer – och förresten erhöllo vi ingen bruksanvisning – vi få alltså nöja oss med att berätta om namnlösas prestationer. Den någon för ungdomlige innehavaren av ett tegelslageri i Norrtälje, t.ex. Ett bruk är ett bruk, ergo var den unge mannen brukspatron […] Ett par unga män – unga även på scenen – voro bra och hörbara ut i salongen, sammalunda ett par söta töser. En yngling hade axlat en skäggig professors toga –hans tal à la verkställande bankdirektör och militär var betydligt svårare att uppfatta. […] Pjäsen – ’Tosingar’ – är enkel, men förmår att roa – i alla händelser roade den kungligt generalrepets auditorium.“ Tidningen återkom med en uppföljande notis ett par dagar senare (20/2 s. 3). Sörmlandsposten (20/2 s. 5 [= 4]) kompletterar: “Särskilt förbluffade artisten Stolling med förvånande säkerhet. Zakarias Fikonkvist lyste med sin fagerhet till det yttre liksom hans gode son Amadeus med sin invärtes skönhet. Hjältinnan var helt naturligt söt och icke mindre uppseende väckte hennes svarta katt. Lärarna fingo sin vanliga salut då och då.“

1928 17-18 november
DET RINGER av Helena Nyblom
Eskilstuna-Kuriren har en kort notis om soarén (19/11 s. 5). Folket är utförligare (19/11 s. 3): “Först spelade läroverkets orkester ’Finska rytteriets marsch’, varefter Alm höll ett utmärkt hälsningsanförande. Efter detta spelade Thunholm ’Ungersk rapsodi’ av Liszt […] Sedan deklamerade en tredjeringare ’Drömliv’ av Viktor Rydberg, varefter Hellberg på känt och uppskattat manér spelade ett stycke av Beethoven jämte ett extranummer, som publiken lyckades klappa åt sig. Sedan, efter en paus, orkestern spelat ett par stycken, gick ridån sakta upp för första akten av ’Det ringer’, ett lustspel av Helena Nyblom. De unga aktörerna skötte sig utmärkt, liksom även telefonerna. Det enda beklagliga är att man måste vara elev vid skolan för att förstå det roliga i de pikar som lärarna få, och vilka livligt uppskattas och beskrattas av skolans ungdom.“ “De små artigheterna mot lärarna uteblevo icke och senterades”, formulerar sig Sörmlandsposten (19/11 s. 4).

1929 16-17 november
MOTTAGNINGSTIMMAN av Adolph Reich
Mottagningstimman tycks ha varit en på sin tid känd och ofta förekommande muntration.
Upphovsmannaskapet är något höljt i dunkel. Årsredogörelsen preciserar inte ursprunget närmare än som “översättning från tyska“. I den tyska nationalbibliografin kan man hitta författarnamnet Adolph Reich.
Eskilstuna-Kuriren skriver om soarén den18/11 på s. 4 och Folket samma dag på s. 3.
Sörmlandsposten har den mest detaljerade redogörelsen (18/11 s. 4): “Programmet började med en livligt senterad quatre-mains, ’Bojarernas intågsmarsch’, av Halvorsen. Så följde det utan synbar nervositet serverade hälsningstalet […] Deklamationen, som upptog Carl Snoilskys ’Herr Jans likfärd’, klarades av med stor ledighet och utan någon som helst rampfeber. Litet mindre force hade dock ej skadat. Efter en 10 minuters paus vid så den enligt recensentens tycke bästa delen av programmet, inledd med en utmärkt spelad quatre-mains. ’ Dämondans’ av Eduard Holst. […] En violinsolist spelade sig till massor av applåder, vilka dock voro ett intet mot det stormande bifall, som kom den lilla kvinnliga gymnasist till del, vilken med en vacker skolad stämma sjöng några folkvisor. Så ringde klockan och ridån gick upp. Man gav i år ett lustspel,’Mottagningstimmen’, där en doktor Hjelm hade att dras med sina båda lika påhittiga som dumma trotjänare. Den unge gymnasist, som spelade dr Hjelm, visade sig äga en trevligt välljudande målbrottsstämma, mot vilka betjänten Johans och hushållerskan Hannas kritpipande stämmor starkt kontrasterade.“

1931 14-15 februari
MIN HUSTRUS AFFÄRER av Frans Hodell
Eskilstuna-Kuriren skriver (16/2 s. 5): “Huvudparten av musikstyckena spelades ‘a quatre mains’, och skriv upp att man hittade rätt bland tangenterna. En skönlockig yngling höll det sedvanliga hälsningstalet, och en liten söt flicka (ingen komplimang) sjöng ett par känslofulla sånger. En annan representant för det täcka könet uppläste till orgelns toner Karlfeldts dikt ‘Kyrkosångarna’. Stämningsfull. Och så kom då till sist kvällens slagnummer, teaterpjäsen ‘Min hustrus affärer’. […] Alla de agerande visade god skådespelartalang, och särskilt gäller detta den tös, som utförde hembiträdets roll samt hennes tillbedjare.“
Folket skriver om soarén den 14/2 på s.3 och vidare den 16/2 på s. 3, där det heter om teaterpjäsen att den ”var lång och behaglig, fylld av små glädejeanledningar. Spelet var på alla händer gott och publiken skrattade och applåderade. Blomsterkvastar avgåvos.” Sörmlandsposten (16/2 s.4) ger “innehavarinnan av det glittrande glada hembiträdets roll“ mest beröm. F.ö. noterar tidningarna att lärarna fick sedvanliga gliringar.

1931 14-15 november
TEORETISK FILOSOFI
Eskilstuna-Kuriren (17/11 s. 3) skriver: “Det resultat, som årets tredje ring nått, är verkligen så storartat, att det är värt allt beröm.“ Tidningens beröm gällde kanske främst förprogrammets piano för fyra händer, hälsningstal, deklamation av En spelmans jordafärd samt solosång av en kvinnlig elev. Om pjäsen heter det: “Om skådespelarna är endast gott att säga. Var och en gjorde sitt bästa, men rollerna voro ju mer eller mindre arbetsamma. Det var inte lätt för en ung flicka att spela en gammal övernervös frökens roll, men det lyckades utmärkt. Däremot var det nog inte så svårt att spela rollen av en raljerande pappa, då humöret är sprudlande. En verklig konst var det däremot hos samme person, att utan någon som helst kraftansträngning, endast med en blick eller min, få en hel publik att vrida sig av skratt. Till sist ett hjärtligt tack till det unga paret studenten och flickan i röda klänningen - i andra aktens sista scener.“
Folket har (14/11 s. 5) två [!] blänkare om föreställningen efter generalrepet. I den ena heter det: Huvudnumret är en tvåaktare,’Teoretisk filosofi’, som lär höra till de roligare, och vid generalrepet på fredagskvällen mottogs med stormande bifall.“ I den andra heter det att “Generalrepetitionen i går lär ha varit löftesrik.” Två dagar senare (16/11 s. 3) återkommer tidningen med en recension som uttrycker mindre förtjusning och kallar pjäsen “en glad men knappast rolig teaterpjäs.“ Och fortsätter: “Ingen av de agerande kan klandras, men lite mera fläkt över spelet hos några hade höjt stämningen betydligt. Man gladde sig dock åt sådana prestationer som hjältinnans och hennes pappas.“
Sörmlandsposten anmäler soarén (14/11 s. 4) med påpekande att pjäsen hör till de roligare. Recensionen (16/11 s. 4) talar om succé. Mest beröm får “en liten kvinnlig gymnasist [som] gjorde succé pyramidale med ett par vackra solosånger. […] Pjäsen var rolig och de spelade bra, de fingo t.o.m. applåder inför öppen ridå ibland, Vi skicka emellertid våra blommor till fröken Gerda för friskt och naturligt spel.“
Tyvärr nämner varken tidningarna eller årsredogörelsen vem som författat pjäsen.

1932 12-13 november
KLOCKAN 11 av Alice Svensk
Eskilstuna-Kuriren (14/11 s. 5) :“För musiken svarade en ung man som tolkade Grieg. […] I kåserande form presenterades några av ringens elever, som även fingo skådas på den vita duken, skickligt tecknade.[…] Fyra unga herrar i blänkande cylindrar, beledsagade av en ung dam i samma högtidliga huvudbonad, sjöngo ett par kvartettsånger. I en av sångerna visade de även prov på sin visselkonst. […] Deklamationen klarades med glans och till rektors synbara belåtenhet. Efter en paus på elva minuter framträdde en operasångerska i miniatyr och föredrog med spröd och klockren ton ett par sånger av Merikanto. […] Därefter kom mera piano, och så den med stor spänning motsedda teaterpjäsen ‘Klockan elva’. Innehållet motsvarade inte förväntningarna. Det var ett banalt hopkokat äktenskapsdrama med hustrumord och dylikt, visserligen endast som pjäs i pjäsen. Detta kan dock inte lastas skådespelarna. Men ett annat pjäsval skulle gjort mera rätt åt de agerande. Huvudrollerna utfördes av ett par borna skådespelare. […] Regien brast kanske en aning i de fall, då skådespelarna tillätos att alltför ofta och länge vända ryggarna åt publiken.“ Folket (14/11 s. 4) nämner speciellt en manskvartett i Wiggersstil samt Typernas parad ”ett gymnasistkåseri i ord och bild, där mera kända gymnasistprofiler paraderade.” Sörmlandsposten (14/11 s. 4) kompletterar med upplysningen att “mera piano“ (som Eskilstuna-Kuriren uttryckte det) var tre pianokompositioner av Grieg, och att kåseriet med skioptikonbilder var betitlat Typernas parad. “Kvällens clou, eller teaterstycket, hette denna gång ‘Kockan elva’ och gavs ett gott framförande, och en del inlagda poänger från skollivet senterades livligt av de initierade.“

1933 9-10 december
MOHRENS SISTA SUCK
Eskilstuna-Kuriren (11/12 s. 5): “Och så till sist Spexet: Mohrens sista suck. Här släppte man sig riktigt lös, sjöng och älskade med sydländskt temperament, och roade publiken på ett helt enkelt storartat sätt. Redan efter första akten blevo applåderna så starka, att ridån självmant med ett brak gav vika, naturligtvis för att underlätta inropningarna. Dir. Österberg var hovkapell - och det gick naturligtvis con amore.“
Folket (11/12 s. 5): “Spexet ‘Mohrens sista suck’ , som utgjorde sista delen av programmet, lockade publiken till många hjärtliga skrattsalvor. Musikdirektör Petrus Österberg skötte pianoackompanjemanget till skön Rotundas, ‘hennes’ fars och tvenne friares sångliga prestationer.“
Sörmlandsposten (11/12 s. 5): “’Mohrens sista suck’ lade grunden till succén. Operasångarna voro tydligen i form och på spelet kunde man sannerligen inte klaga. Rösten hos den mohriske prinsen Mustapha lät t.o.m. ana en blivande storsångare.“ Med förprogrammet däremot är tidningen inte nöjd: “Det är för mycket begärt att en ung gymnasist skall kunna gå iland med uppgiften att få rätta klangen i Schuberts tämligen svårtolkade menuett eller bemästra violinen i Tegnalisias Aria och Chopins vals i a-moll. En spröd och näpen flickstämma kan heller aldrig ge liv och must åt den krassa realism Sten Selander vill ha fram i sin diktcykel ‘En dag’. Litet lättförståeligare och mindre brådmoget valda saker vore således att rekommendera till ett kommande år.“

1934 10-11 november
KING-KONG
Eskilstuna-Kuriren noterar (12/11 s. 5) att man detta år brutit med traditionen och ersatt teaterpjäsen med “en något lättare anrättning, som heter kabaret. Den kallades, optimistiskt nog, King-Kong, varmed menades, att den skulle vara jätte. […] Ungdomarna steppade och sketchade och vitsade och fingo publiken fullständigt med sig.“
Folket skriver (12/11 s. 6): “Efter pausen kom överraskningen i form av en kabaret, vilket
betyder att årets tredjeringare trotsat traditionen med obligatoriska teaterpjäsen. Försöket slog väl ut och ‘King Kong’ blev det. Invändas kan måhända att s.k. ‘pilsnerromantik’ och bensprattel näppeligen hör hemma inom skolteaterns landamären, men frigjordheten är en dygd - eller odygd - som hör den moderna ungdomen till.“ I Sörmlandsposten (12/11 s. 4) heter det om King Kong att det bjöds på “balett, jazz, sketcher, steppdans etc. Och först och sist på gott humör.“ Om förprogrammet skriver Eskilstuna-Kuriren: “I ingångsnumret, Svendsens Festpolonäs, visade tre unga damer ett pianos möjligheter. Och sedan blev det hälsningstal, piggt och ledigt, duettsång av två kvinnliga elever, också det ett bra nummer, ett orgelsolo, Fantasie av Behrens, som hedrade både instrumentet och den som skötte det, därefter deklamation av Viktor Rydbergs Dexippos, framsagd med innerlig känsla och god förståelse, samt ett pianosolo: Fantasie impromptu av Chopin, och det var kanske soaréns höjdpunkt.“

1936 8-9 februari
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP av August Blanche
Eskilstuna-Kuriren (10/2 s. 6): “Framförandet av ‘Ett resande teatersällskap’ blev på det hela taget fullt tillfredsställande och publiken var nöjd och glad och belåten. Ett par verkliga skådespelartalanger upptäcktes i Tomas Dahlén och Sven Svenson, vilka gjorde aktören Ölander respektive teaterdirektören Sjövall. Särskilt den förstnämnde var förträfflig och nära nog aftonens behållning.“
Folket (8/2 s. 4): “Ett resande teatersällskap, August Blanches odödliga sköna skapelse, hade i går kväll generalrep på h. allm. läroverket. Salen var fullsatt av ungdom, som fått tillåtelse av dir. Sjövall att slippa in, och bifallet var också så livligt och bedövande att både salig Hjortzberg och Kungl. dramatiska teatern hade blivit gröna av avundsjuka, om de varit där’“
Sörmlandsposten (10/2 s. 5): “Den fick ett gott och på flera händer t.o.m. förträffligt utförande. Priset togs av Sjövalls framställare, en yngling, bred och imponerande som Blanche själv, och som visade ett spel och ett välbehandlat talorgan som stod över amatörstadiet. Ett särskilt omnämnande får även Ölander för sin maskering. Körer och kupletter klarades av sällskapet säkert och gott.“ Om förprogrammet rapporterar Sörmlandsposten: “Ett musikstycke exekverades klämmigt, på diverse instrument, en ung dam försökte sig med framgång på Sibelius’ Caprice och en yngling visade talanger som kuplettsångare. Texten var kvick och lustig och lagom elak. Vidare fick man till livs en sketch, som - litet ris tål nog våra dagars gymnasister - inte var alldeles ny, men gav tillfälle till litet skämt med tyrannerna. Två grabbar klarade med äran ett quatre mains, som aldrig saknas på ett soaréprogram. Kvällens starkaste bifall - teaterpjäsen undantagen -­ kom efter en förtjusande wienervals utförd av fyra unga damer och ett danspar, samtliga i underbart vackra dräkter.“

1936 14-15 november
MIG LURAR DU INTE av Georg Nordensvan
Eskilstuna-Kuriren (16/11 s. 6): “I Sigurd Jungstedts regi uppfördes en enaktskomedi av Georg Nordensvan ‘Mig lurar du inte’, vilken blev entusiastiskt mottagen. Den fick också ett gott utförande, och det är tydligt att regissören nedlagt ett mycket gott arbete. Såväl Svante Lönnbom som borgmästare Kilbom och den unge Pettersson framställdes utmärkt, och även fru Birger blev en god rollgestaltning, bättre och bättre allt efter som aftonen led.“
Folket (16/11 s. 4) : “I komedin ‘Mig lurar du inte’ av Georg Nordensvan trampade aktörerna tiljorna med den äran. Särskilt frappant var de unga skådespelarnas rörlighet på scenen och i övrigt lediga spel.“ “Pjäsen var som vanligt munter och spelades bra över lag.“, lyder omdömet i Sörmlandsposten (16/11 s. 5). Om förprogrammet skriver Folket: “ Ouvertyren utförd av åtta händer var njutbar och absolut ett publiknummer. Prologen var välgörande kort och innehållslös, de bägge violinsoli voro ett rent nöje att avlyssna och detta gäller i än högre grad om pianosolot, som var utomordentligt. Four singing girls voro tyvärr litet ojämna men ett par av dem skötte sig utmärkt, och deklamationen blev en klar framgång för den begåvade deklamatrisen - aftonens starkaste nummer. Slutscenen i första avdelningen ‘I zigenarlägret’ var likaledes värd en del beröm, uppslaget var dessutom nytt.“ Till detta kan man lägga Sörmlandspostens ord om “den unge pianistens charmanta utförande av Rachmaninoffs Prélude. Det är säkert i tekniskt avseende det bästa pianosolo¸ som väl förekommit på en III:dje ring-soaré. “

1937 13-14 november
MIN HUSTRUS AFFÄRER av Frans Hodell
Eskilstuna-Kuriren skriver (13/11 s. 6): “Det kanske allra bästa numret var den Apollo-inövade holländska dansen […] Solosången ‘Säg mig godnatt’, deklamationen av ‘En Sovereign’, den temperamentsfulla vissången till gitarr och pianosolot voro alltsammans bra saker. Och ett mer entusiastiskt mottagande än ‘Min hustrus affärer’ i teckningslärare Jungstedts regi har väl näppeligen något framträdande fått i aulan.“
Folket nämner soarén bara helt kortfattat (15/11 s. 4).
Sörmlandsposten skriver (13/11 s. 5): “Det bästa på programmet var dock lustspelet. Det var skojigt värre och bjöd en hel del komiska poänger. Flera av de agerande, speciellt Lotta, visade goda takter och avslöjade en viss talang.“
Ett foto av de medverkande finns på s. 13 i höstnumret 1995 av Nyheter från Föreningen Eskilstunapojkarna.

1938 26-27 november
FÖRSTA AKTEN av Sigurd Jungstedt
Eskilstuna-Kuriren (26/11 s. 7) “’Första akten’, första och enda f.ö., heter Sigurd Jungstedts lilla komedi, som spelades upp av några tredjeringare under programmets andra avdelning. Den är intim och rolig och gjord med verklig teaterkänsla. Replikerna äro knappas ansträngda till någon kvickhet, men dialogen flyter fram med behagliga undertoner och miljön är bra tecknad. Den f.d. skådespelerskan som stannat som lektorsfru i en liten håla och torkar bort i tristessen gjordes briljant, den forntidsintresserade lektorn var likaså bra. Och sist men inte minst regissören. Han har all heder av arbetet.“
Folket (28/11 s.5) skriver om Jungstedts pjäs: ”Andra avdelningen upptog en teaterpjäs författad av Sigurd Jungstedt. ’Första akten’ som den lilla enaktaren kallades var en trevlig liten sak med vårdad regi och uppsättning. Största behållningen var dock det goda uppförande den bestods av de agerande, som voro väl värda de applåder och blomsterkvastar som efter söndagsföreställningen vandra över rampen.”
Sörmlandsposten säger (26/11 s. 5) i sin recension av genrepet: ”Kvällens huvudnummer, en komedi, var betitlad ’Första akten’. Författare och regissör var Sigurd Jungstedt, som efter föreställningen ropades in av en tacksam publik. Hr Jungstedt har nedlagt ett verkligt uppoffrande arbete på denna soaré, liksom på många föregående förresten, och var väl värd kvällens starkaste applåder. Han har all anledning att vara nöjd. Pjäsen var på intet sätt märkvärdig, men den framfördes på ett sådant sätt, att man hade verkligt trevligt av den. Något större minne efterlämnar den dock knappast. Ett viss behag besitter den emellertid. De agerande voro bra, priset tas kanske av ’läroverksadjunkt Urberg’, en verkligt dråplig figur. De kvinnliga voro överlag inte så säkra som de manliga.” Tidningen tillägger (28/11 s. 5) i en notis om premiären att kvällen var lyckad och att Jungstedt fick en stor blomsterkvast.
Eskilstuna-Kuriren säger om förprogrammet: “Frans von Suppés ‘Flotte Bursche’ - ack, hur många gymnasistsoaréer har inte den upplevat! - spelades a quatre mains, en kvintett sjöng och en pianists spelade - delvis - några schlagers. Och efter en premiärnervös, men duktigt gjord deklamation, och några Lambeth walk-variationer av baletten var man klar för pausen. Som inte är den minst betydande delen av programmet. Publiken kastade sig glatt i Pommac-utsvävningar en trappa upp och förbjuden rökning en trappa ned.“
Nyheter från Föreningen Eskilstunapojkarna har i höstnumret 1996 en helsida (s. 21) med bilder samt omtryck av Sörmlandspostens recension 26/11. I höstnumret 1995 finns en bild på s. 13.

1939 11-12 november
MAGISTER BLÄCKSTADIUS av August Blanche
Det här året fick soarépubliken se en stjärna födas, varom närmare nedan.
Eskilstuna-Kuriren (11/11 s. 4): “Regissören med mefistoskägget syntes ila av och an, den akademiska kvarten gick under livligt buller bakom scenen och så gled ridån isär för ‘Boomps a Daisy’ som dansades av några kvinnliga III-ringare. Hjalmar Meissner hade urpremiär på sin stora opera ‘Kärlek och ballong’. Den inbegriper nästan allt i den samtida operalitteraturen från Pajazzo till Tristan och Isolde, och grep auditoriet djupt. Första älskarinnan Per Grundén visade sig vara i besittning av en väl skolad sopran. Och så beredde man rum för Alexander den store och Diogenes, vilka dock inte hade några djupsinniga saker att säga utöver ett meningsutbyte om vädret. En yngling deklamerade Runeberg, och gjorde till och med så, att man kände att det var poesi, vilket inte alltid är givet i ett stycke som söndertröskats på tusen lektioner i tusen svenska skolor. August Blanches ‘Magister Bläckstadius’ i andra avdelningen är ett gammalt hederligt teaterstycke, som den produktive författaren skakat ur manschetten någon gång på lediga stunder. Så sprudlande kvickt är det väl inte i 1930-talsbelysning, men det spelades väl och var bra regisserat. Margareta Österberg gav god illusion åt närigheten hos sitt gamla skolfruntimmer.“
Folket (13/11 s. 8) : “Soaréns andra avdelning, som upptog August Blanches Magister Bläckstadius var kanske den som beredde publiken största nöjet.
Sörmlandsposten (11/11 s. 5) har ett referat som mycket liknar Eskilstuna-Kurirens men ger en del kompletteringar:“Det hela avlöpte mycket bra. Regissören Sigurd Jungstedt fick visserligen täta besök bakom skynkena vid sidan av den knappt tilltagna scenen. Men detta var ju nödvändigt under en generalrepetition. Hälsningstalet framfördes av Gunnar Falk tydligt och bra. Därefter följde ett dansnummer av unga flickor, ett sorts färgerna dans betitlat ‘Boomps à Daisy’, inövat av Apollo. Hjalmar Meissner lär stå som författare till den miniatyropera ‘Kärlek och ballong’, som framfördes till ungdomarnas stora jubel. ‘Flickan’ Per Grundén gjorde onekligen en komisk succé som Piruetta i sin minimala tyllklänning. Dialogen mellan Alexander och Diogenes, där den store Alexander åker på en barncykel, blir säkerligen rolig vid premiären, då Alexander får samma naturligt upphöjda lugn som Diogenes. Framförandet av August Blanches ‘Magister Bläckstadius’ formade sig till en triumf för Margareta Österberg. Hon bar så att säga upp hela pjäsen på sina unge axlar med god assistans av Kerstin Lagerstedt och Märtha Persson. De manliga moatjéerna voro litet nervösa, men Per Rosén var stundtals riktigt bra inne i rollen som magister Bläckstatdius. Familjen Österberg lämnade ett rikligt musikaliskt bidrag, både musikdirektören själv och den unge sonen ackompanjerade vid pianot.“

1940 16-17 november
EN OROLIG NATT av Isidor Lundström
Förprogrammet bestod enligt läroverkets årsredogörelse av: “Radi-otjänst“, sketch, Wienervals och pianosolo. I sin recension av generalrepetitionen fattar sig Eskilstuna-Kuriren kort vad pjäsen beträffar (15/11 s. 5): “Som sista programpunkt återfanns den traditionella enaktaren med patron och betjänt och en vacker dotter och en efterhängsen friare. Allt i den gamla goda stilen – till publikens stora förtjusning.“ Tidningen ägnar mer utrymme åt förprogrammets musik- och dansnummer, bl.a. Sibelius’ Romance, uppläsning av en Dan Andersson-dikt till musik, “Sechs Minuten Peter Kreuder“ och ett dansnummer. som speciellt gladde skribenten genom att man fick se också en pojke svänga om uppe på scenen. Folket har (6/11 s. 2) en kort notis under rubriken Teater-Musik. Kvällens mest uppskattade programpunkt, säger Folket, var en imitation av Peter Kreuders sätt att hantera flygeln. Dessutom nämner tidningen ett uppträdande av Harlem Footwarmers. Sörmlandsposten (16/11 s. 2) nämner Sibelius’ Romance men utnämner pianonumret “Sechs Minuten Peter Kreuder“ till aftonens clou. Det var en överdådig imitation, säger tidningen, och rapporterar att publiken tilltvingade sig extranummer. Vidare skall det ha varit luft i luckan under Harlem Footwarmers dansuppvisning. Sketchen, som enligt Årsredogörelsen hette “Radi-otjänst“, tycks på något sätt ha handlat om läroverkets fotbollslag. Sörmlandsposten tyckte att den var kvick och satirisk. Vad den avslutande pjäsen beträffar konstaterar Sörmlandsposten att den regisserats av Sigurd Jungstedt och att framförandet var gott med utmärkt spel på alla händer.



1941 22-23 november
FAMILJEN PHIL av Gustav Sandgren
Det tryckta programhäftet finns bevarat på KB. Det upplyser om att pjäsen regisserade av Sigurd Jungstedt och räknar upp rollerna. Däremot nämns tyvärr inte vilka som gestaltade dem. Att möblerna kom från Hillbergs möbelaffär får vi dock veta. Förprogrammet bestod av: (1) Hälsningstal, (2) Amerika av i går, (3) Uppläsning, (4) Polkett, (5) Amerika av i dag (6) Programmet ej fastställt (7) Vila vid denna källa. (8) Ungersk rapsodi nr 2 av Franz Liszt. Dansen var inövad av Ragge Lund.
Eskilstuna-Kuriren recenserade soarén den 24/11 (på s.7 ). “Familjen Phil“ är en ganska slätstruken fars, tyckte tidningen, men berömde den unga aktörerna för att de lyckats göra det mesta möjliga av den. “Fru Emma och baronen hade onekligen de tacksammaste uppgifterna, men det voro också de bästa i ensemblen. Att den förstnämnda föll ur rollen och skrattade hejdlöst i stället för att vara förargad bidrog ytterligare till att höja stämningen.“ Förprogrammet uppskattades inte särskilt mycket av tidningen, och allraminst: “Dansen – den här gången var det en polkett – framfördes i den sedvanliga skolsoaréstilen, och man kunde bara än en gång konstatera att det vore klokt att helt slopa den i program av detta slag.“
Folket flaggade för soarén under avdelningen på Sta’n i dag (22/11 s. 5).
Sörmlandsposten (22/11 s. 5) var inte alls så avogt inställd mot förprogrammet som pressgrannen Eskilstuna-Kuriren. Sörmlandsposten uppskattade de båda programpunkterna “Amerika av i gåt“ och “Amerika av i dag“, den senare ägnad swingens Amerika: “Två kanske nya Maxine Sullivan joggade fram Irving Berlin m.fl.“ Tidningen berömmer vidare wienernumret med en förtjusande uppenbarelse i blå krinolin och imponeras av djärvheten att ge sig på Liszts ungerska rapsodi. Inför pjäsen “Familjen Phil“ imponerades tidningen av ensemblens brist på scennervositet. “Man spelade ut för fullt. Herrskapet Phils uppgörelser revo ned skrattåskor och när den förhoppningsfulle sonen var på friarfärd hos den vackra adelsdottern roade man sig kungligt. Bästa prestationen stod kanske baronen för, förträfflig mask och säkert spel. Hans vurm för svarta hästar och snusdosor höll på att göra svärsonen in spe förtvivlad, men inte publiken.“

1942 21-22 november
DE BÅDA DÖVa av Jules Moinaux
Årsredogörelsen för 1942-43 redovisar deklamation, sång, trumpet- och pianosolo samt teaterpjäs. Om teaterpjäsen skriver Eskilstuna-Kuriren (21/11 s. 6) att “den gjorde aktörerna heder; särskilt bra var den gamle döve Damoiseau.“ Folket (21/11 s. 3) skriver: “Kvällens clou skall väl komedin […] vara. Tredje ringen rymmer tydligen en hel del dramatiska förmågor. […] Skall man nämna någon i den alltigenom goda ensemblen bör närmast betjänten Boniface framhållas. Det är en espri i den framställningen, som är utomordentlig. Samarbetet mellan regissör och aktörer ha gett ett utmärkt resultat.“ förmågor. Sörmlandsposten (21/11 s. 5) förvånas “över att att man bland amatörer kan finna en så långt driven teknik i rollframställningen Komedin […] har utsikter att bli en verklig fullträff. Handlingen saknar ju inte poänger och de ungdomliga skådespelarna serverade med stor färdighet.“
Förprogrammet utgjordes av en kuplettdialog, deklamation av en Karl Asplund-dikt, recitation av en Hasse Z-historia, ett kvinnligt trumpetsolo, ett manligt pianosolo och en opera comique. Den senare väckte stor förtjusning, meddelar Eskilstuna-Kuriren. Vad Hasse Z beträffar anmärker tidningen att denne inte skall läsas på vare sig roslagska eller något annat bygdemål. Hög klass är Sörmlandspostens betyg på förprogrammet.

1943 4-5 december
“MIG LURAR DU INTE“ av Georg Nordensvan.
Det tryckta programhäftet finns bevarat på KB: Liksom i programhäftet för 1941 nämns regissören (Sigurd Jungstedt) och rollfigurerna, däremot inte skådespelarna.
Förprogrammet bestod av: (1) Hälsningsanförande, (2) Griegs Morgenstimmung à quatre mains, (3) Recitation, (4) Modernt strindbergsdrama av Kar de Mumma, (5) Trumpet och piano: Always in my Heart, Smoke gets in Your Eyes, (8) I Bacchi tempel. Dansen var inövad av Apollo (d.v.s. av Oscar Carlsson, innehavare av Apollos dansskola).
Eskilstuna-Kuriren har en notis under rubriken “Tredje ringens generalrep“ (4/12 s. 6 ). Tidningen fäste sig speciellt vid dialogen av Kar de Mumma. Folket (4/12 s. 7) noterar vackra sidenkrinoliner i dansnumret. Tredje ringens skådespelartalanger gick inte av för hackor, säger Folket vidare. Sörmlandsposten (4/12 s. 5 ) upplyser om att recitationen utgjordes av Frödings “En fattig munk ifrån Skara“ och “Violoncellen“ av Evert (d.v.s. Erik) Blomberg.
Om pjäsen skriver Sörmlandsposten att den blev kvällens stora behållning. “Mest applåder knep kanske borgmästaren med sin tacksamma roll men de andra medverkande voro så goda skådespelare att man inte kan nämna någon särskilt.“



1945 3-4 och 10 februari
UNG RÄTT av Sten Sternberg
I årsredogörelsen heter det: “Tredje ringens sedvanliga soaréer höllos den 3 och 4 februari med orgelsolo, folkdanser, deklamation, sång och pianosolo samt ett modernt drama “Ung rätt“ av Sten Sternberg, vilket tidigare givits i radio men nu för första gången uppfördes på scenen. Pjäsen, vars handling tilldrar sig i vår tid vid “Bjälby internatskola“, fick ett utmärkt framförande och blev en succé. Teckningslärare Jungstedt, vilken som vanligt skött regin, spelade själv en av huvudrollerna. Den 10 februari gav tredje ringen en repris på sin soaré, varvid hela nettoinkomsten tillfördes insamlingen till det nödlidande Holland.
Det trycka programhäftet, som finns bevarat på KB, nämner tyvärr inte vilka som spelade pjäsens hela 21 roller. Förprogrammet bestod av: (1) Inledningsmarsch, (2) Hälsningsanförande,(3) I Fryksdalen, (4) Orgelsolo, (5) Deklamation, (6) Moderna schlagers, (7) Rolfpotpourri. Danserna var inövade av Bengt Larsson.
Soarén var det här året sensationell därigenom att den faktiskt innebar ett uruppförande på scen. Pjäsens författare var lärare på Viggbyholms folkhögskola och hade skrivit ett antal pjäser för amatörteater. Med “Ung rätt“ fick han en succé. Pjäsen uppfördes av radioteatern den 10/9 1944 och hade premiär på Dramaten den 10/11 1945.
Eskilstuna-Kuriren uppmärksammade soarén stort (3/2 s. 3 o.5) med en längre artikel under rubriken “Nattlig teater på läroverket“ över en bild med texten: Styckets vamp, spelad av Inga Lindeblad, hjälper onkel Bure, till vilken Sigurd Jungstedt lånat sina drag, på med rocken. Foto: Ateljé Forslund. Tidningen berättar vidare att den trängt sig in bakom kulisserna och där träffat regissören och skådespelaren Sigurd Jungstedt “iförd lätt rödfärgad näsa samt åldrande streck i ansiktet ditsatta av frisörmästare Aldor och två herrar Sjökvist, varav den ena i vit rock vilka all tre svara för skådespelarnas konstnärliga utsmyckning. “ Jungstedt säger sig vara nervös, eftersom han den här gången debuterar som skådespelare. Han berättar vidare att författaren till en början vägrat låna ut pjäsen till Eskilstuna, eftersom den redan var köpt av Dramaten, men att Dramaten visade sig vara hygglig och t.o.m. sände rollhäften.
Pjäsen, skriver Folket, (3/2 s. 7) “är en krävande sak och det kan vittnas att framförandet inte endast är ett djärvt grepp av de unga aktörerna utan också visar på ambition och vilja av mindre vanliga mått.“. Sörmlandsposten (3/2 s. 5) skriver under rubriken En ovanlig afton:
“Efter pausen kom kvällens höjdpunkt, en pjäs av Sten Sternberg, kallad Ung rätt. Denna har tidigare uppförts i radio, men spelas nu för första gången på scenen. Bland de 21 medverkande kan märkes även konstnären och läraren Sigurd Jungstedt. Stycket skildrar några ungdomars liv på en internatskola, deras inre och yttre stridigheter om rätt och orätt, deras kärlek och hat till lärare och kamrater. Man måste berömma aktörernas sätt att framföra stycket. Det var inlevelse i spelet – särskilt i de dramatiska delarna – som man sällan får se på en soaréscen.“
Kerstin Shirokow medverkade i soarén och berättar om den på s.19 i Nyheter från föreningen Eskilstunapojkarna hösten 1988: “Göran Allmér och jag fick huvudrollerna om jag minns rätt, och det var säkert 10 roller till. Jag tror att vi skötte oss riktigt bra under regissör Jungstedts ledning, men när han ville att vi skulle kyssa varandra på scenen, då nekade vi båda, trots att vi var förtjusta i varandra och givetvis hade pussats privat.“
I förprogrammet lägger Sörmlandsposten märke till ett potpurri av Rolf-melodier. Eskilstuna-Kuriren gör detsamma och är mer detaljerad: “Primus motor för hela soarén har Bengt Jansson i R II varit, och han sliter om inte för sju så för tre. Han uppträder nämligen elegant frackklädd i Rolfpotpurrit, dansar sedan folkdans i vit skjorta och granna byxor samt spelar med i pjäsen, och han gör allt med stor talang.“

1945 24-25 novvember
SWEDENHIELMS av Hjalmar Bergman
Årsredogörelsen rapporterar om “sketcher, deklamation sång och pianosolo, varefter uppfördes Hjalmar Bergmans Swedenhielms, som fick ett utmärkt framförande. Teckningslärare Jungstedt, vilken som vanligt skött regin, spelade själv huvudrollen.“
Mer om pjäsen får vi tyvärr inte veta av programhäftet heller, däremot om förprogrammet: (1) Hälsningsanförande, (2) Ungerska danser à quatre mains. (3) Europa runt på fem minuter, (4) Boogie, (5) Deklamation, (6) Plantagesånger.
Eskilstuna-Kuriren har en innehållsrik recension (26/11 s. 7 ) Under rubriken “Swedenhielms“ på aulan sägs följande: “Det låg faktiskt en fläkt av Hjalmar Bergman över scenen i läroverkets aula på lördags- och söndagskvällarna, då Sigurd Jungstedt i en hjärteknipande Swedenhielm seniors gestalt höll sina fina monologer om heder och ära och andra livsviktiga ting. Då glömde man nästan bort att man bevittnade amatörteater, och det kunde man också göra i scenerna tillsammans med Bohman, i vars roll Margareta Moser spelade ut med verklig brio. Att ungdomarna i hr Jungstedt […] haft en god regissör märktes också på de övriga […] Sven Lindblom och Gunnar Hagqvist var ett par käcka unga Swedenhielmare, och Kerstin Campbell slet heroiskt med teaterapans inte så lätta roll, Hon hade gott bistånd av Betzy Ekström när det gällde att visa upp kvinnlig fägring […] Som journalisten gladde Karl-Göran Bringer alla – utom möjligen en journalist – och ockraren Eriksson blev rätt trovärdig i Torsten Carlssons ’tolkning’.“ Åter succé för III:dje ringen lyder Folkets rubrik (26/11 s. 7): “Att hr Jungstedt är en bra skådespelare bevisade han ju redan vid fjolårets soaré och hans gestaltning av Swedenhielm var utmärkt. Ungdomarna skötte sina roller väl. Skall någon framhållas måste det bli Margareta Moser, som hade rikliga tillfällen att visa sin skicklighet som husföreståndarinnan Marta Bohman, och gjorde det med besked, I övrigt fäste man sig vid Kerstin Campbells insats som ’teaterapan’ Julia Körner. Swedenhielms söner spelades av Sven Lindblom och Gunnar Hagqvist. Det enda man skulle kunna anmärka på var att Hagqvist var en aning för blyg. Karl Göran Bringe spelade den debuterande journalisten. Torsten Carlsson, alias ockraren Eriksson, började en smula nervöst, men spelade upp sig och gjorde på slutet en verkligt habil insats. Astrid, Bos fästmö slutligen, gestaltades av Betzy Eriksson.“ Sörmlandsposten (26/11 s. 5) berömmer Jungstedts Swedenhielm. “Men hr Jungstedt i all ära, den populäraste var nog Bohman, som på ett strålande sätt spelades av Margareta Moser. En sammanbitna, litet stele Rolf Swedenhielm junior var Sven Lindblom och han liksom den mera gossaktige Bo, Gunnar Hagqvist, genomförde sina roller på ett förtjänstfullt sätt. Det hade dock inte skadat om den senare lagt litet mera glöd i kärleksscenerna […}Teaterapan Julia, Kerstin Campbell, kunde ha gjort mera av sin roll på ett par ställen, men lyckades ändå i det stora hela bra med den svåra rollen. Astrid, Betzy Ekström, var söt och parant, och det var inte hennes fel att kärleksscenerna inte ville lyckas. Journalisten Pedersen och ockraren Eriksson, Karl-Göran Bringer och Torsten Carlsson, klarade sina ingalunda lätta roller med glans.“
Av förprogrammet nämner Eskilstuna-Kuriren ett hälsningstal “av icke alldeles tradtionellt slag, Brahms ungerska danser, Rolf Björks Boogie-arrangemang och niggermelodier i dekorativ inramning“.

Den 15 december gästspelade tredje ringen med Swedenhielms i Strängnäs. Härom skriver Eskilstuna-Kuriren (17/12 s. 6).: "Av de olika 'skådespelarna' fäste man sig särskilt vid den yngling, som spelade 'ockrare' Eriksson. Det var en nära nog perfekt tolkning. Bra var också ingenjör Swedenhjelm [sic] junior, och tidningsmannen Pedersen fick publiken på sin sida redan från början. En ros borde kanske också givas åt den unga dam som framställde Julia, som verkligen gav liv åt den 'nippriga teaterapan'." Publiktillströmningen var dock klen, konstaterar tidningen.

1946 7-8 december
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP av August Blanche
Soaréns program bestod enligt årsredogörelsen av “solodans, deklamation med celloackompanjemang, sång och musik för piano, fiol och cello samt teater: Blanches Ett resande teatersällskap. För regin av föreställningen svarade läroverksadjunkt Folke Westin.“
Eskilstuna-Kuriren (7/12 s. 7 ) säger att “Ett resande teatersällskap“ var “en ovanligt frisk och levande föreställning. De unga aktörerna spelade ut med glatt mod, och säkerligen för första gången i historien presterades ett gott ensemblespel på denna scen. Det för amatörer så delikata problem ‘vad Kalle och Stina skall göra, när de inte har något att säga“ hade förträffligt lösts av regissören adjunkt Folke Westin, som kan ta åt sig en stor del av äran av de inte alls dumma skådespelarprestationer, som gjordes. […] Bertil Söderholm hette den unga aktör, som hade den krävande huvudrollen och han genomförde den med frapperande säkerhet och stillkänsla.“
“Spelet var gott på alla händer“, säger Folket (7/12 s. 9 ). “Stycket har givits tidigare och enär anmälaren [signaturen Lars] tillhör en tidigare årgång av III:dje ringare är det svårt att inte vara partisk.“ Sörmlandsposten skriver (7/12 s. 10 ): “Teaterföreståndare Sjövall var en härlig Blanchefigur. Det var, som om århundradens teaterdamm yrde om hans flaxande rockskört, när han slog ut med armarna i en extra teatralisk gest. Hans dotter Josefine kunde gärna kostat på sig en vassare tunga och litet mera glöd. Hennes föga intelligenta friare lyckades prestera ett dråpligt spel och en dialekt, som det säkerligen tagit honom många dagar att inöva.[---] En trevlig prick och raljant typ är aktören Ölander[…]“ Vad förprogrammet beträffar nämner Sörmlandsposten violinisten Lars Brolin (“lånad från 24“) och cellisten Göran Samuelsson. “En förvånansvärt skicklig jazzpianist presenterades också.“ Dansnumret får Eskilstuna-Kuriren att reflektera kring tider och seder och därvid konstatera “att skolan går framåt: den unga damen var ytterst sparsamt klädd, något som för bara några år sedan skulle ha varit otänkbart.“: Eskilstuna-Kuriren nämner cellisten Sven-Göran Samuelson, och Folket kompletterar musikhistorien med upplysningen om “en välspelande trio där särskilt fröken Halldén och cellisten äro värda att nämnas“. För övrigt deklamerades dikter av Gunnar Mascoll Silfverstolpe.


1948 7-8 februari
HERR PERRICHONS RESA av Eugène Labiche
Årsredogörelsen rapporterar om “deklamation, sång och pianosolo av förnämlig kvalitet. Huvudnumret var Eugène Labiches lustspel Herr Perrichons resa, som fick ett utmärkt framförande. För regin svarade teckningslärare S. Jungstedt.“
Eskilstuna-Kuriren skriver(7/2 s. 4): “Det bästa i programmet var […] ’Herr Perrichons resa’, som upptog hela andra avdelningen, De unga skådespelarna lyckades överlag utmärkt, och att publiken hade roligt behövde man inte missta sig på. Skrattsalvorna var många och hjärtliga. Att man då och då hörde sufflören mer än de agerande störde inte intrycket, sådant hör ju till ett lyckat generalrep. Herr Perrichon själv tog nog priset för bästa prestation, men hans lagvigda och deras söta dotter låg inte långt efter. De två rivalerna Armand och Daniel böra heller inte glömmas.“ Folket (9/20 s.7 ) skriver: “Med tanke på att pjäsen spelades av idel ungdomliga amatörer var prestationerna överlag mycket goda, framförallt fäste man sig vid herr Perrichon själv, som hade utmärkt mimik och diktion. De tidsenliga dräkterna gjorde nog sitt till för att förhöja spelglädjen, och säkert hade aktörerna lika roligt som publiken. Vilket inte vill säga litet. Regissören - teckningsläraren Sigurd Jungstedt hade verkligen heder av sin gymnasist-skådespelare. I synnerhet som lär ha övats in på rekordtid.
Vad förprogrammet beträffar nämner Folket “ett pianosolo, trevligt framfört av Kerstin Pettersson, några svenska dikter, som Kerstin Hammarström läste med växande inlevelse samt slutligen ett spexigt Olrog-potpurri.“ Eskiltuna-Kuriren kompletterar med upplysningen att soarén inleddes med Schuberts Marche Militaire och att dikterna var av Geijer och Lagerkvist.
Kören av pressröster har nu blivit mindre. Sörmlandsposten avled nämligen 1947.


1949 5-6 februari
GAMLA HEIDELBERG AV Wilhelm Meyer Foerster
Årsredogörelse talar om “deklamation, sång och orkestermusik. Huvudnumret var Wilhelm Meyer-Foersters pjäs Gamla Heidelberg, som fick ett utmärkt framförande.. Doktor Jüttners roll spelades av musikdirektör Österberg och övriga roller av gymnasister. För regin svarade teckningslärare S. Jungstedt.“
Under familjenytt den 4/2 s. 4) uppmärksammar Eskilstuna-Kuriren att Petrus Österberg fyller 60 år och nämner bl.a. hans roll i Gamla Heidelberg på läroverket. Dagen har tidningen på s. 3 en notis och bild med texten Lyckligt slut i Heidelberg. Käthe – Gullan Olovsson. Karl Henrik – Gunnar Andersson, och värdshusvärden Rüder – Göran Nilsson. Nedan i texten heter det: “Arvprinsen Karl Henrik, framställs av Gunnar Andersson, som efter en trevande inledning vid genrepet spelade upp sig och säkert kommer att vara i fin form vid kvällens premiär. Hans gamle lärare, dr Jüttner, gestaltas av musikdirektör Petrus Österberg, och gårdagens publik, som bestod av elever vid läroverket, hade naturligtvis särskilt roligt, när prinsen klappade sin lärare på axeln med orden: ‘Gamle doktor!’ I den kvinnliga huvudrollen, Käthie, syns käcka Gullan Olovsson. Göran Nilsson heter en lustig kurre som leker nervös värdshusvärd, och för övrigt upptar rollistan en lång rad av kammarherrar, studenter och andra. Primus motor och regissör är teckningslärare Sigurd Ljungstedt [sic] , som lyssnade på generalrepetitionen med kritiska öron och då och då smet in bakom kulisserna för att rätta till något misstag. “
Folket har (5/2 s.3 ) rubriken Gamla Heidelberg över en bild med text Gullan Olofsson, Gunnar Andersson, dagens 60-åring musikdirektör Petrus Österberg och Göran Nilsson i en scen. (Foto: Hansén) Folket konstaterar vidare “att de ungdomliga artisterna i huvudrollerna skötte sig bra överlag. På tiljorna framträdde bl.a. en nog så bildskön arvprins som även visade sig kunna spela ut riktigt ordentligt när så behödes [sic], och vidare gladdes ett gammalt amatörteaterhjärta åt det lediga spel som presenterades av det flickebarn som hade att framställa värdshussnärtan Käthie. En rolig krumelur var värdshusvärden själv. Som bekant firar musikdirektör Petrus Österberg sin 60-årsdag med att spela en av rollerna i pjäsen […] med säker auktoritet och diktion, som de yngre aktörerna borde eftersträva. Aulans akustik är inte så lätt att överlista.[…] Teckningslärare Sigurd Jungstedt regisserade den myllrande skaran av statister in i det sista, och får han den bara att bullra litet mindre, när de ska vara tysta, så blir det nog bra.“ Om förprogrammet säger Folket ingenting. Eskilstuna-Kuriren däremot noterar: “Före pjäsen spelar en elevorkester marschen ‘Knightsbridge’ (Coates), Ingrid Theorin, som vid repetitionen visade sig ha en mycket vacker stämma sjunger ‘Because’ (Guy d’Ardelot) och Ingrid Eriksson deklamerar Viktor Rydbergs ‘Träsnittet i psalmboken’.“

1950 11-12 februari
SEX I ELDEN av Francis Swan
För regin svarade Gunnar Karlsson och Sigurd Jungstedt. Enligt Eskilstuna-Kuriren (11/2 sid. 3 o. 9) skilde sig pjäsen väsentligt från tidigare soaréer. Signaturen B. G-n säger sig ha frapperats av den nya andan med dess friskhet och modernism. Av skådespelarna nämner Eskilstuna-Kuriren främst Börje Johansson och framhåller att hans prestation ligger på en högre nivå än skolteater vanligen gör. Pjäsens framgång är utan tvekan hans! utropar Eskilstuna-Kuriren, som dock ger beröm också åt Sven-Gunnar Reinander, Lars Guthe, Inger Jernquist, Kerstin Perman och Gertrud Eriksson. En viss benägenhet för att bli för teatralisk i en otacksam roll påstås Ann-Louise Edling ha haft. Enligt Folket (11/2 sid. 3) var Gertrud Eriksson ett strå vassare än alla de andra. För övrigt uppmärksammar tidningen Börje Johansson, Ann-Louise Edling och Lars Isacsson. Avslutningsvis konstaterar Folket att bifallet från salongen tog sig uttryck i kiknande skrattsalvor och ihållande applåder.
Förprogrammet ägnades dels åt Karlfeldt med Gertrud Eriksson i daladräkt dels åt wienerdans utförd av Ingegerd Karre, den sistnämnda på bild i Eskilstuna-Kuriren (sid 3).

1950 18-19 november
HJÄRTAN OCH NJURAR av John Patrick
Konvalescenshyddans “ängel“ syster Margaret - Kerstin Fingal - undersöker engelsmannen Tommys - Lennart Nilsson - hälsa medan stillsamme afrikanen Blossom bevittnar proceduren, lyder Eskilstuna-Kurirens bildtext till sin recension av föreställningen (18/11 sid. 3 o. 5). Pjäsvalet var inte det lyckligaste, tycker tidningen. Tredjeringarna hade gjort för mycket spex av pjäsen, som därtill hade blivit alldeles för lång med en speltid på två och en halv timme. Huvudrollsinnehavaren Gunnar Andersson var sjuk vid genrepet och Eskilstuna-Kuriren hoppas att han kommer att tillfriskna så att föreställningen får en annan och nödvändig tyngd. Dock får ersättaren Jan Bergström beröm för strong rollgestaltning och stor och allvarsam teater. Också Kerstin Fingal får beröm. Eskilstuna-Kuriren är inte lika glad åt övriga rollinnehavare, som sägs göra sig till roliga och publikknipande lustigkurrar. Folket (18/11 sid. 3) säger att Janne Eriksson skilde sig med heder från uppdraget, trots att ha inte hunnit läsa in hela rollen. Folket berömmer också Kerstin Fingal i rollen som syster Margareta och Bertil Nilsson som omlindad soldat - mycket rolig, men han kanske spexade för mycket.
I förprogrammet uppträdde skolorkestern samt Ingrid Sundelin, som läste Dan Anderssons “Tiggaren från Luossa“. I pausen mellan akterna spelade Jan-Peter Sandquist populärt på piano.



1952 9-10 februari
AV HJÄRTANS LUST av Karl Ragnar Gierow
Eskilstuna-Kuriren uppmärksammade soarén den 9/2 på s.3 under rubriken Teater av hjärtans lust i läroverket i Eskilstuna. Notisen åtföljdes av en bild med texten Kulissnervöst: Brita Fröding – kammarsnärta – och Bosse Åberg – betjänt – pluggar repliker mellan akterna. Folket skrev om soarén (9/2 s.3) under rubriken Spetsfundigt på tredjeringensoarén. Eskilstuna-Kuriren redogör detaljrikt för uppsättningen av pjäsen. Vi får sålunda veta att sminket anlagts av fru Ebba Gerhard Larsson och att sufflöserna hette Maj Eriksson och Marie Louise Arehag. Adjunkt Sven Wirsén var regissör. Skådespelarna utgjordes främst av Marianne Andersson, Brita Fröding, Roffe Gillberg, Ulla-Britt Hammarberg, Lennart Karlsson, Maj Nilsson, Sievert Pettersson. Gunilla Walfridsson, Bosse Åberg. Vidare får vi veta att Nisse Lindhagen skötte ljuseffekterna och Oskar Lundström ridån. ”Kvällen blev Lennart Karlssons”, skriver Folket. ”Sällan får man se ett sådant spel på läroverkstiljorna […] Hans motspelerska söta Ulla Britt Hammarberg övertygade inte till att börja med [men] spelade upp sig till slutscenerna. Birollerna var fint besatta. Bo Åberg agerade gammal adlig hustomte i klassisk Jean-stil. Han tog mycket väl vara på sina repliker. Friherrinnan Aurora Sinclair, baronens moder gestaltades på ett utmärkt sätt av Maj Nilsson.”
Kvällen inleddes med ett hälsningsanförande av en mustaschprydd Göran Nilsson, varpå Birgitta Josefsson spelade Chopin, Claes-Åke Mangnäs sjöng och Clara Bager deklamerade dikter av Gulli Lundström (storasyster till ovannämnde ridåhalaren Oskar Lundström enligt Eskilstuna-Kuriren).

1952 6-7 december
LYCKLIGA DAGAR AV Claude-André Duget
Lyckligt “genrep“ gav löfte om trevlig gymnasistsoaré, lyder Folkets rubrik till sin notis om evenemanget (6/12 sid. 5). Pjäsens aktörer skötte sig riktigt bra, tycker tidningen, och berömmer i synnerhet Lars Erik Holmertz och Birgitta Sydegård.
För övrigt sägs gymnasisterna denna gång ha bjudit på en nypremiär med röd tråd och massor av sång och spex. Karl Erik Garlöv och Birgitta Annerholm var bland det bästa i den trivsamma föreställningen. Gunnar Karlsson hade regisserat. Rektor Stig O:son Nordberg tyckte att genrepet gick lagom bra.
Eskilstuna-Kuriren (8/12 sid. 8) nämnde soarén helt kort i en allmän översikt över nöjeslivet i Eskilstuna under veckoslutet.

1954 6-7 februari
KÄRA RUTH av Norman Krasna
Klart för succé i läroverksaulan, lyder rubriken i Eskilstuna-Kuriren (6/2 s.9) och Folket instämmer med rubriken Läroverkets soaré en strålande succé (6/2 s.3).
”I förprogrammet”, skriver Eskilstuna-Kuriren, ” fördes åskådaren till en balsal i Johann Strauss’ Wien. […] Bäst minns man Margareta Wernérus’ mjuka och känsliga sopran och Ante Kansells klangfulla bas i duettsången: ’Wien,du Stadt meiner Träume’.” Också i Folket får Margareta Wernérus och Ante Kansell beröm.
Eskilstuna-Kuriren karakteriserar pjäsen som ”en vänligt smårolig komedi med något av en detektivstorys invecklade intrig”. Bertil Belfrage får beröm för rollen som domare, Cecilia Ekman för sin roll som domarens hustru, Barbro Engquist för rollen som yrhättan Mirjam och
Birgitta Larsdotter för rollen som första älskarinna. Bo Jalling är en dråplig figur i sin roll som exemplarisk fästman, fortsätter tidningen, som också nämner rivalen Dag Bergström. Vidare nämns kärleksparet Gunnar Larsson och Britt Ahlström. ”En särskild eloge bör man också ge Kerstin Löwhagen för sitt lugnt humoristiska spel som negertjänarinna.” Folket framhåller speciellt Bertil Belfrage, Barbro Engquist, Bo Jalling, Dag Bergström och Birgitta Larsdotter. Orvar Zerne hade regisserat.


1954 27-28 november
FUSK av Hjalmar Bergman
Fusk på läroverket, lyder Folkets rubrik på första sidan (27/11) På bild därunder ses de medverkande Karl-Gunnar Hellström, Hans Andersson, Lillemor Källberg, Lars Wibell, Tomas Tandre och Elisabeth Engellau. Av Eskilstuna-Kuriren (27/11 sid. 3) får vi veta att Orvar Zerne regisserat, att Elisabeth Engellau spelade den kvinnliga huvudrollen och att det älskande paret gjordes av Hans Andersson och Lillemor Källberg.
Förprogrammet utgjordes av negro spirituals arrangerade av Carl Thorvald Hessel. I pausen mellan förprogrammet och teaterpjäsen uppträdde Hans Hallbahr (avbildad i Eskilstuna-Kuriren) som stins. Därtill förekom Lars Wibell och Tomas Tandre som brukspatron respektive intelligenssnobb.

1955 26-27 november
BLÅPAPPERET av Helge Krog
Lyckad läroverkssoaré (Folket 26/11 sid. 8). Glittrande gott humör på III:de ringens soaré (Eskilstuna-Kuriren 26/11 sid. 5)
Pjäsens lätta komik och kvicka dialog uppfyller höga krav på god komedi och de unga aktörerna gjorde samtliga goda karaktärstolkningar, skriver Eskilstuna-Kuriren och nämner att i synnerhet Bo Holmstens tolkning av Karl Ludvig var en fin prestation. Störst uppmärksamhet i pressen fick dock förprogrammet, som var en historisk danskavalkad. Skribenten i Eskilstuna-Kuriren hyste oro för att den jitterbuggande Torbjörn Eriksson skulle tappa Gunilla Kaijser ut över publiken. Kaj Wiréns och Torbjörn Wänströms halling och Anita Oksanens tarantella gjorde också intryck, liksom ett charlestonnummer. På bild i Eskilstuna-Kuriren ser vi enligt bildtexten hur Hallingkämparna Kaj Wirén och Torbjörn Wänström vilar sig på Charlestontösen Margareta Rygård. Bilden i Folket visar Kaj Wirén omgiven av Lisbeth Aneskog och Anita Oksanen.

1956 1-2 december
DEN INBILLADE SJUKE av Molière
Visserligen blir det ibland rena och oförfalskade spexet, skriver Folket (1/12 sid. 9), men tidningen berömmer dock aktörerna för deras goda spelhumör. Tidningen noterar att huvudrollsinnehavaren Ulf Tebelius gjorde stor lycka tillsammans med Lars Helander, den senare som försmådd friare med långa och invecklade hälsningstal.
Förprogrammet utgjordes av en afton med Bellman och Ulla Winblad på Thermopolium, vilket i synnerhet uppmärksammades av Eskilstuna-Kuriren (1/12 sid. 1) med en stor bild av Ulla Winblad (Anita Oksanen) och skalden (Sture Stenström).


1957 30 november - 1 december
SEX I ELDEN av Francis Swan
Folket uppmärksammade föreställningen med en bild av ensemblen i aktion och bifogar några korta fakta (30/11 sid.3). Eskilstuna-Kuriren kom med en stor och entusiastisk recension signerad Bikås med rubriken Atmosfär över “Sex i elden“ (30/11 sid. 4). Där fanns en säker miljöteckning och en bra ton i ensemblespelet, som var förvånande drivet, skriver signaturen. Regissören Allan Ranehök hade lärt sina unga aktörer röra sig ledigt och mjukt och alldeles utan osäkerhet.. Det hade blivit rolig och engagerande teater. Eva Åkerblom (Dottie) och Ragnhild Uhle (Kate) nämns som två som väl förstått sin Stanislavskij. Beröm får också Barbro Asp (Marge) , Lisbeth Wistrand (Muriel) och Gerd Eriksson (Mrs Garnet) . På herrsidan nämns i positiva ordalag Rein Maasing (Norman), Pehr Amnestål (George), Magnus Nöjd (Tony), Roland Karlsson (Mr Kenny) och Erik Insulander (politikern-fadern). Björn Jonson och Sören Ekström (poliser) var roliga men lite väl bullerkomiska, ansåg recensenten. Owe Gustafson beröms för sin ljusa artistiska scenbild. Den senare fick också illustrera recensionen med en teckning föreställande Pehr Amnestål.
Förprogrammet var ett lyriskt-musikaliskt framförande av Hjalmar Gullbergs Kärleksroman i musikarrangemang av Carl Thorvald Hessel och med Gunnel Liedholm och Bo Svensson som Hon och han. För musiken svarade Gunnar Nordholm och Ove Adolfsson. Ulf Tebelius höll ett inledningsanförande.


1958 29-30 november
RONDO av Svend Bache
Fint “drömspel“ bjuds vid 3:e ringens soaré, lyder rubriken i Folket (29/11 sid. 16), som redovisar rollistan: Maria (Birgitta Möller), Torbjörn (Hans Nedénius), kyparen (Göran Pettersson, garderobiären (Ewa Åkerblom), kapellmästaren (Erik von Greyerz), Mozart (Nils Hollander)och poeten (Olle Nordberg).
Eskilstuna-Kuriren slår upp soarén större (29/11 sid. 5) med presentation av författaren Svend Bache och ett referat av pjäsens handling. Beröm får i synnerhet Olle Nordberg i sin roll som poeten: han är sig själv - en stum och fumlig yngling-poet som aldrig blir vuxen. Jöran Pettersson och Ewa Åkerblom får också beröm för kyparen respektive garderobiären, humoristiskt utförda rolltolkningar som bildar en finns avvägt och realistisk kontrast till Birgitta Möllers och Hans Nedénius unga tu.
Förprogrammet utgjordes av ett lyriskt-musikaliskt epos genom fyra sekel med Kjell-Ove Widman som berättare och Carl Thorvald Hessel svarande för det musikaliska. Eskilstuna-Kuriren har två bilder med texten: Från scen och salong på 3:e ringens soaré: överst fr.v. “glunten“ Ronny Bergman, jungfru Maria - alias Gunnel Sundelin, sittande Birgitta Möller, Sören Ekström och Inga Persson.

1959 28-29 november
HJÄLTAR av Bernard Shaw
Soaré med klass, lyder Folkets rubrik över en bild med texten Gudrun Jansson och Bertil Spång i första akten då Bluntschli just via balkongen trängt sig in i skön Rainas sovrum (28/11 sid. 16).
Eskilstuna-Kuriren (28/11 sid. 8) har en bild med testen Scen ur första akten med Gudrun Jansson som Raina, Sylva Stenquist, fru Petkoff och Bertil Spång som kapten Bluntschli.
Ungdomarna visade vilja och ambition att komma underfund med rollerna, tycker Eskilstuna-Kuriren. Bäst lyckades Bertil Spång som kapten Bluntschli och Kerstin Wahlström som kammarjungfrun Louka. Sylva Stenquist fick bra grepp på sin fru Petkoff och Jack Kerstell som Sergious började nervöst men blev bättre för varje entré han gjorde. Harald Åström hade regisserat.
I Folket får Sylva Stenquist, Gudrun Jansson och Bertil Spång beröm, liksom också dekoratören med okänt namn.
Carl Thorvald Hessel stod bakom det musikaliska förprogrammet. Folket berömmer pianisterna Håkan Stegler och Lennart Wählby för Grieg och Maire Loo, Ingemar Larsson och Hans Göran Persson för svenska allmogelåtar.

1960 26-27 november
HITTEBARNET av August Blanche
Vid generalrepetitionen vid läroverket på fredagskvällen på Blanches “Hittebarnet“ träffar
vi fr.v. Urban Gylfe, Cecilia Engellau, Ingrid Karlsson, Lars Åkerberg, Gunilla Hult, Krister Banning, lyder bildtext i Folket (26/11 sid.1). Folket meddelar vidare att lördagens föreställning skulle övervaras av Eskilstunapojkarna, “den livliga sammanslutningen av f.d. läroverkselever“.
Läroverkseleverna angelägna få ha kvar soaréttraditionen, lyder rubriken i Eskilstuna-Kuriren (26/11 sid. 1), som har intervjuat de medverkande och illustrerar artikeln med två bilder. Den ena visar Rune Lundeqvist, Eva Erson och Göran Ramström som mambodansare i förprogrammets danskavalkad. Den andra bilden visar Per Olof Samuelsson i rollen som grosshandlare Kattong i Hittebarnet.
Grosshandlare Kattongs maka spelades av Cecilia Engellau.
Herr Konjander gestaltades av Urban Gylfe.
Ebba Gerhard Larsson regisserade.
Jan Eriksson svarade för dekoren, både pjäsens och förprogrammets
Soarén detta år var en jubileumsföreställning med anledning av att fyrtio år förflutit sedan den första soarén arrangerades. De fyrtio åren illustrerades i förprogrammet av en danskavalkad med mazurka, mambo och jazzgossedans. Mellan danserna läste Ingrid Sandgren kåserier författade av Carl Thorvald Hessel. Ingrid Sandgren hade också skrivit Sune Larssons hälsningstal.

Tidigare publicerat i: Nytt från föreningen Eskilstunapojkarna ; 2003:våren ; 2003:hösten ; 2004:våren ; 2004:hösten ; 2005:våren ; 2005: hösten ; 2006:hösten












Inga kommentarer: